Från mitt fönster

Det är märkligt, det här med drömmar. Vissa vill man inte vakna ifrån. Jag drömmer ofta om människor jag saknar, kanske till och med om människor jag inte insett att jag saknar - förrän jag drömmer om dem. Ofta bygger mitt undermedvetna upp en bild av en viss person, ger denna egenskaper som personen inte har i verkligheten, eller visar sidor som jag aldrig sett hos personen i verkliga livet. Ofta vaknar jag med en saknad i bröstet, i och med vetskapen att personen jag drömde om inte är densamma i verkligheten, att det vi upplevde i drömmen aldrig har upplevts i verkligheten. Och trots att personen existerar, går jag runt och saknar drömversionen av den. Och jag önskar att drömmen skulle överföra egenskaperna till den verkliga personen. Att den lyckliga drömmen med dess härliga karaktärer och händelser skulle bestå.
Lyckliga drömmar är de värsta. Man blir bara nedslagen när man vaknar. Jag vet inte hur många gånger jag drömt att allt jag oroar mig för löser sig, och denna lättnad jag vaknar med, denna frid... innan jag inser. Att det var en dröm, ingenting är förändrat. Ingenting alls.