Mellan vågorna
Jag simmade mot vågorna. De klyvdes av min envishet, kunde inte hindra mig från att ta mig fram. Jag tog mig igenom dem och tänkte på hur jag på samma sätt tagit mig igenom året som gått. Ett simtag framåt, två bakåt. I ett år.
Jag såg hur våg efter våg rullade emot mig, men jag knep ihop ögonen, höll andan, plöjde mig igenom. När jag så stannade upp och vände mig om, såg jag att jag kommit långt från land. På bryggan satt min bror, avståndet hade gjort honom liten som min lillfingernagel. Det slog mig att om jag skulle få kramp där i vattnet, skulle ingen hinna rädda mig. Jag skulle drunkna och dö, tre veckor innan min 18-årsdag. Tanken skrämde mig inte. För varför skulle jag få kramp just där, just då? Jag som aldrig fått kramp förut. Det kändes osannolikt, och jag tvivlade på att ödet skulle ha en så bitter humor.
Jag ändrade min kurs, och vågorna tog med mig emot land, med samma energi som de nyss kämpat för att hindra mig att ta mig därifrån.
Kanske kommer jag kunna simma med vågorna, nästa år.
Jag såg hur våg efter våg rullade emot mig, men jag knep ihop ögonen, höll andan, plöjde mig igenom. När jag så stannade upp och vände mig om, såg jag att jag kommit långt från land. På bryggan satt min bror, avståndet hade gjort honom liten som min lillfingernagel. Det slog mig att om jag skulle få kramp där i vattnet, skulle ingen hinna rädda mig. Jag skulle drunkna och dö, tre veckor innan min 18-årsdag. Tanken skrämde mig inte. För varför skulle jag få kramp just där, just då? Jag som aldrig fått kramp förut. Det kändes osannolikt, och jag tvivlade på att ödet skulle ha en så bitter humor.
Jag ändrade min kurs, och vågorna tog med mig emot land, med samma energi som de nyss kämpat för att hindra mig att ta mig därifrån.
Kanske kommer jag kunna simma med vågorna, nästa år.
Kommentarer
Trackback
