Från mitt fönster

När man dinerar med släkten händer det att diverse anekdoter dyker upp. En återkommande sådan är den när jag försvann. Året var 96, jag var fyra år gammal och var tillsammans med familjen på en kyrkogård i Danmark för att sköta om min farmors grav. Kanske hade jag tråkigt, eller var i trängande behov av spänning. Hur som helst minns jag inte varför jag gjorde det, men något i den stilen var det säkert.
Plötsligt var jag borta. Spårlöst försvunnen. Jag hade hittat världens bästa gömställe - under en buske, bakom en grav. Där satt jag, spionerandes på mina föräldrar medan de sprang fram och tillbaka mellan krattade grusgångar, allt mer förtvivlade. Runt kyrkogården löpte bilvägar, med ständig trafik. Inte undra på att de var oroliga.
Knäpptyst iakttog jag dem från mitt gömställe, förundrad över det kaos jag skapat och kände - fast jag inte visste vad det var då - en stigande makt. Makten över deras oro, deras förtvivlan. Jag var bossen i mitt egna lilla spel, det var jag som styrde och bestämde. Det var onekligen en mycket spännande lek.
Jag satt på huk, det var en jobbig ställning och det var blött under busken. Barn tröttnar snabbt, och efter en stund hade jag tröttnat på min lilla lek. Jag var beredd att komma fram. Men när jag bevittnade deras hastande steg och lyssnade till deras höga rop, insåg jag att jag skulle få skäll om jag kom fram. Jag blev rädd och satt än tystare kvar, ångerfull.

Jag blev hittad. Jag fick skäll. Men vi somnade säkert alla gott den kvällen, jag med en fylld spänningskvot och mina föräldrar med en mättad oro.