Diffusa du
Du börjar likna något diffust... en personifiering av abstraktion. Bilden av dig har blivit som ett solblekt fotografi. Mina tankar smyger runt dig, i svepande ögonblick vågar de närma sig dig. Men ditt ansikte är i krig med mina minnen; jag får inte dina linjer rätt, kan inte längre placera dina ansiktsdrag. Som en kamera utan fungerande fokus famlar jag förgäves efter en skarp bild. Tiden ligger som en hinna över allt som en gång var du.
Men jag sörjer ingenting, utan
gläds.
Kommentarer
Trackback
