Mitt ögonblick som handbollsstjärna!
Mamma påstår att jag har bollsinne. Kanske ligger det något i det, jag är ju trots allt inte helt hopplös. Men varje gång mamma säger det, vandrar mina tankar tillbaka till en idrottslektion i 8an, då handboll var på schemat.
Tänk er det klassiska scenariot när 19 elever halvhjärtat jagar runt efter en röd boll, som kastas runt över deras huvuden av klassens "äkta" handbollsspelare (de med blodigt allvar). I mitt likgiltiga handbollstillstånd hade jag av någon anledning hamnat framför motståndarens mål, när bollen plötsligt kom susande, och jag fångade upp den i min famn. Alla klasskamrater var långt bakom mig. Det tomma målet tornade upp sig framför mig, som en stor öppen käft. Bollen i min famn gjorde sig påmind och plötsligt vaknade hjälteinstinkten i mig och jag började springa mot målet. När jag tänker tillbaka på det ser jag allt som i slow motion, gärna med lite actionmusik i bakgrunden. Inuti mig vrålade triumfen när jag hoppade och satte ett solklart mål.
Glädjen varade dock inte länge. Till min förlägenhet upptäckte jag att jag i mitt förvirrade hjältetillstånd hade glömt att man måste studsa bollen när man springer med den, inte stuva in den under armen och kuta, som jag hade gjort. Därefter är mitt bollsinne ganska ifrågasatt (av mig själv) och jag slutade helt enkelt bry mig. Sport är inget för mig, så är det bara. Men haha, nog kan jag skratta åt det där, och det gjorde jag då också. Folk fick sig i alla fall ett gott skratt!
Tänk er det klassiska scenariot när 19 elever halvhjärtat jagar runt efter en röd boll, som kastas runt över deras huvuden av klassens "äkta" handbollsspelare (de med blodigt allvar). I mitt likgiltiga handbollstillstånd hade jag av någon anledning hamnat framför motståndarens mål, när bollen plötsligt kom susande, och jag fångade upp den i min famn. Alla klasskamrater var långt bakom mig. Det tomma målet tornade upp sig framför mig, som en stor öppen käft. Bollen i min famn gjorde sig påmind och plötsligt vaknade hjälteinstinkten i mig och jag började springa mot målet. När jag tänker tillbaka på det ser jag allt som i slow motion, gärna med lite actionmusik i bakgrunden. Inuti mig vrålade triumfen när jag hoppade och satte ett solklart mål.
Glädjen varade dock inte länge. Till min förlägenhet upptäckte jag att jag i mitt förvirrade hjältetillstånd hade glömt att man måste studsa bollen när man springer med den, inte stuva in den under armen och kuta, som jag hade gjort. Därefter är mitt bollsinne ganska ifrågasatt (av mig själv) och jag slutade helt enkelt bry mig. Sport är inget för mig, så är det bara. Men haha, nog kan jag skratta åt det där, och det gjorde jag då också. Folk fick sig i alla fall ett gott skratt!
Kommentarer
Trackback
