Stadsbor på äventyr!
Är fortfarande på landet med min skumma familj. Igår strålade solen hela dagen och vi begav oss ut på utflykt i naturen. Till en början var det mysigt, vi hittade en skogsglänta där vi fikade och sjöng lite random bitar ur Mozarts requiem (Familjen Hansen. Det finns inga förklaringar.)
Men sedan kom vi av vägen, vi tappade bort oss och fann oss kämpandes fram i täta skogsnår - sådana där som piskar en i ansiktet och tar tag i ens kläder. Här och var trampades det ner i träsk (ni skulle se mina skor) och vi insåg snart att vi var vilse. Vilse! Det var så otroligt pinsamt. Ingen vill väl vara de där typiska korkade stadsborna som kommer ut i naturen och gör bort sig, men ingen kunde väl förneka att vi var sådana! Kände mig som skådespelare i en dålig svensk komedi... Vi klättrade över taggtråd och gärdsgårdar, in i hagar, ut ur hagar, men hittade fortfarande inte rätt väg. Men inte klagade vi för den skull, nej det hela blev som ett äventyr. I en hage hittade vi nämligen resterna av ett 1600-talshus, stora delar av husgrunden fanns kvar och t.o.m en stenugn! I nästa hage upptäckte vi en räv. Det var motvind och motljus, så den kunde nog varken höra eller se oss, för vi kom så nära som 10 meter ifrån den innan den upptäckte oss och for iväg som en pil. Det var häftigt.
Det hela slutade med att vi var tvungna att traska över en åker för att komma till vägen, och jag bad en stilla bön att ingen skulle se oss. För visst hade de i så fall skakat på huvudet, och muttrat: Typiskt stadsbor!
Men sedan kom vi av vägen, vi tappade bort oss och fann oss kämpandes fram i täta skogsnår - sådana där som piskar en i ansiktet och tar tag i ens kläder. Här och var trampades det ner i träsk (ni skulle se mina skor) och vi insåg snart att vi var vilse. Vilse! Det var så otroligt pinsamt. Ingen vill väl vara de där typiska korkade stadsborna som kommer ut i naturen och gör bort sig, men ingen kunde väl förneka att vi var sådana! Kände mig som skådespelare i en dålig svensk komedi... Vi klättrade över taggtråd och gärdsgårdar, in i hagar, ut ur hagar, men hittade fortfarande inte rätt väg. Men inte klagade vi för den skull, nej det hela blev som ett äventyr. I en hage hittade vi nämligen resterna av ett 1600-talshus, stora delar av husgrunden fanns kvar och t.o.m en stenugn! I nästa hage upptäckte vi en räv. Det var motvind och motljus, så den kunde nog varken höra eller se oss, för vi kom så nära som 10 meter ifrån den innan den upptäckte oss och for iväg som en pil. Det var häftigt.
Det hela slutade med att vi var tvungna att traska över en åker för att komma till vägen, och jag bad en stilla bön att ingen skulle se oss. För visst hade de i så fall skakat på huvudet, och muttrat: Typiskt stadsbor!
Kommentarer
Trackback
