Från mitt fönster

Idag är det alla hjärtans dag. Fast inte mitt hjärtas, det kan jag lova. Jag är en trogen bojkottare av denna "hyllningsdag", som jag anser bara existerar enligt av kommersiella skäl. Vart jag än går idag möts jag av äckliga rosa geléhjärtan, röda rosor och löjliga hjärtformade kort. Ja! Låt oss hylla denna dag då tusen och åter tusen människor går runt med en klump i magen och blir vackert påminda om sin egen ensamhet och kärlekslösa singelliv. Varför måste man ha en sådan dag? Personligen förknippar jag denna dag med högstadieångest och självförtroendehål. När drottningarna paraderade korridorerna fram med sina rosor triumferande lyfta, och jag öppnade mitt skåp och fann att det var fullproppat av falska kärleksbrev, skrivna av någon som valt mig med omsorg (inte den snälla sortens omsorg). Det var ett faktum: jag hatade alla hjärtans dag. Nu, fyra år senare, är hatet lika starkt men jag har ju insett hur idiotiskt hela grejen var (och är). Jag trodde folk skulle vara förnuftigare ju äldre man blir, men det verkar som att även vuxna låter sig luras av det kommersiella och samma drottningar paraderar med rosorna i högsta hugg.

Ja visst, visst kan man ha en kärleksdag! Har du någon att hålla i hand, så välj ut er alldeles egna dag och gör något mysigt av den. Men hur kan ni vilja hylla er kärlek på en sådan här dag då er kärlekslycka stänker på de ensamma olyckliga och endast väcker sorg och förakt hos andra? Det är lika fel som att gå fram till en fattig och stoltsera med att man är rik.

Och hela grejen med rosor därtill! Läste i Sydsvenskan idag att var tredje ros som säljs i Sverige denna dag odlas i Kenya. Det är inte bara det att rosorna som ska fraktas i miljontals till Sverige är enorma miljöbovar, det är också de svåra arbetsförhållanden som råder i Kenya för att de svenska bortskämdheterna ska få sin röda ros.

Jag tror jag har lyckats klargöra ganska bra vad jag tycker om alla hjärtans dag. En kommersiell skitdag som vållar mer skada än lycka, helt enkelt. Avslutar med en text jag publicerade på min blogg för ett år sedan, i den där underbara högstadieandan som jag skrev om ovan.


Hon fick ingen ros. Trodde hon att hon skulle få det eller? Nej, det förstod hon så fort hon såg dem ligga i högar på borden utanför matsalen, när tjejerna som försökte sälja dem hånade henne med sina blickar. I korridoren gick de populära tjejerna som på catwalk, skyltande med sina röda rosor, leende sina bländande leenden. Titta på oss! Vi är vackra! Vi är vinnare! Vi får rosor varje år!
Rosorna är ändå fula, nästan vissna i kanten, vem vill ha en sån? Hade hon fått en skulle hon bara slängt den i papperskorgen.
Nej det skulle hon inte. Hon skulle ha hängt upp den på sitt rum, låta den hänga där och torka, och inte ta ner den förrän bladen föll till golvet. Hon skulle titta på den varje dag. Hon skulle aldrig mer ha dåligt självförtroende, hon skulle minnas killen som gav henne den, och hon skulle glädjas över att hon fick vara en av dem som hade en beundrare, en av dem som fick en ros.

Men hon fick ingen ros.