Från mitt fönster

Jag undrar hur det är att ha en nära-döden-upplevelse. Eller, det kanske man inte alls vill veta. Det måste ju kännas fruktansvärt. Men jag undrar i alla fall. Att vara sådär fast, at the point of no return, att verkligen veta att nu dör jag. Vad otäckt det måste vara. Fast kanske hinner man inte ens bli rädd, man kanske inte hinner tänka någonting, men jag tror att nu dör jag-tanken kommer rent instinktivt. Ifall döden kommer plötsligt, som genom en olycka. Men döden kan ju också komma smygande sådär så att man verkligen hinner känna den, och den känslan, den undrar jag verkligen hur den är. En vän till min mormor dog förra året. Precis innan hon dog, vinglade hon till och hennes son hjälpte henne sätta sig ner. Då såg hon på honom, lugnt och stilla och sa: "Nu dör jag!"
Och så dog hon. Bara sådär.
Att hinna tänka: "Nu dör jag", är ju en sak. Men att därtill hinna säga det, då måste man verkligen veta och liksom ha identifierat känslan... Den insikten kan man inte ta miste på, den är så definitiv. Så måste det vara. Det finns ju många som är med om att de tror att de ska dö, de känner det på sig, men sedan dör de inte i alla fall. Den som tror, den vet ju inte. Man kan ju tro att det är på ett sätt, och sen visar det sig att man hade fel. Men när man väl har den "äkta" nu-dör-jag-känslan, så går den nog inte att ta fel på.

Själv har jag haft en nästan-nära-döden-upplevelse. En händelse som nu förefaller vara aningen (okej okej, väldigt) komisk.
Jag, mina bröder och mina kusiner var på väg att bestiga ett berg utanför Toscana i Italien. Det var inte så högt, men ändå ganska brant, och lövbeklätt, halt, och halkvänligt. Likväl var det bestigligt (bedömde vi) och vi hade lyckats övertala våra oroliga föräldrar om att vi nog skulle klara av att bestiga det utan att slå ihjäl oss. Det tog ett antal timmar att klättra upp, och vi var trötta och ouppmärksamma. Det blev en del skrattframkallande kommentarer som:
"Shit jag blöder!"
"... jag med!"

och väldigt goda råd som:

"Okej allihopa! Sätt INTE handen på den här busken!" (Pekar på värsta taggslaktarbusken och visar upp skadad hand).

Vi närmade oss toppen, det var faktiskt rätt långt ner och jag tittade inte riktigt var jag satte mina fötter. Plötsligt försvann marken under mig, jag tappade fotfästet totalt. Och jag tänkte medan jag gled mot en (som jag upplevde det) säker död: "Nu dör jag!" varpå jag släppte ut ett avgrundsvrål för att informera min omgivning om min döende situation.
(Jag gled en meter i 0,25 knop, rakt ner i Hennings armar där han tålmodigt stod beredd att ta emot mig). Utskrattad blev jag, helt förståeligt.