Från mitt fönster

När jag var liten var jag ett stort Bamse-fan, den snälla björnen fanns alltid vid min sida och moralpredikade på sitt oskyldiga sätt. I ett nummer skrevs det om en igelkott som hade svart huvud istället för brunt, och han fick snabbt öknamnet "kalle svartskalle" av de jämnåriga, brunhövdade igelkottarna. Bamse räddade såklart situationen, och slutet gott allting gott för lille Kalle. Snipp snapp snut, så var sagan slut. Men i verkligheten finns ingen sådan saga. Rasism finns överallt, (och särskilt i Sverige, vilket vi under de senaste dagarna blivit starkt påminda om), och Bamses världsbild skulle säkert slås sönder i tusen bitar om verklighetens ondska trängde in till hans skimrande lilla bamsevärld.   

 

För någon vecka sedan såg jag den omtalade filmen om Olof Palme, och jag förvånades över hur aktuell den faktiskt var. Stort fokus låg nämligen på Palmes kamp mot rasismen, en rasism som verkligen var ringa då, jämfört med idag. 

Filmen avslutades med en svart ruta och Palmes legendariska röst som yttrade dessa ord:

 

"Demokratin är fast förankrad här i landet. Vi respekterar de grundläggande fri- och rättigheterna. Grumliga rasteorier har aldrig funnit fotfäste. Vi betraktar oss gärna som fördomsfria och toleranta. Men så enkelt är det ändå inte. Fördomen behöver inte förankras i någon vederstygglig teori. Den har ett mycket enklare ursprung. Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret. Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser. Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla. Okunnighet om andra människors särart, rädsla för att förlora en position, ett socialt privilegium, en förhandsrätt. En människas hudfärg, ras, språk och födelseort har ju ingenting med mänskliga kvalitéer att göra. Att gradera människor med sådan måttstock står i bjärt kontrast till principen om människors lika värde. Men den är skamligt enkel att ta till för den som känner sig underlägsen - på arbetsplatsen, i sällskapslivet, i konkurrensen om flickan eller pojken. Därför ligger fördomen alltid på lur, även i ett upplyst samhälle. Den kan blossa ut i ett stickord, en obetänksam replik, en nedrighet i det lilla. Kanske menar den som handlar inte så illa. Men för den som träffas kan det riva upp sår som aldrig läks. De flesta av oss människor har ett behov att hävda oss gentemot andra. Och då står fördomen mot den avvikande - utlänningen, främlingen - till förfogande som en sista skans."

 

Palme skulle vrida sig i sin grav om han visste vilka typer som intagit Sveriges riksdag och nu tronar som Sveriges tredje största parti, med främlingsfientlighet som krona och järnrör som spira. Men hade Palme levt idag hade han slagit näven i bordet så att hela Sverige hade skallrat. Och det är det vi alla måste göra nu. Vi måste stå samman och aldrig acceptera rasism, aldrig stå vid sidan av utan att ingripa, aldrig tolerera att sådant förekommer i vår närhet. Sverigedemokraterna har i dagarna visat sitt rätta ansikte, och det är ett ansikte av rasism. Och det får aldrig någonsin bli Sveriges ansikte utåt.