Från mitt fönster

När jag skulle gå till bussen idag såg jag robotmannen. Jag har inte sett honom på flera år. Han är en väldigt udda person, och om ni såg honom skulle ni förstå varför jag kallar honom för robotmannen. När jag gick i lågstadiet gick han varje dag (på ett visst klockslag) förbi utanför vårt fönster. Alltid iklädd en vit jacka och stora dunkla glasögon, med en sådan här freestyle och hörsnäckor i öronen (något man inte såg ofta på den tiden). Blicken alltid rakt fram (aldrig ner i marken), som om han var målsökande. Han gick visserligen inte som en robot, men ändå med raka målmedvetna steg. Jag tyckte han var oerhört läskig, hade jag mött honom på gatan hade jag gått över till andra sidan trottoaren.
Sedan försvann han. Och jag glömde bort honom.

Men nu, nu såg jag honom igen! Efter alla dessa år, som om han dykt upp från ingenstans. Och han såg rakt på mig med sin skumma blick. Och jag låtsades att jag ändå skulle gå över till andra sidan trottoaren, varpå jag låtsades ha bråttom till bussen, för säkerhets skull.