Låter en dikt tala
Den sådd, som jag sått, har skördats,
och sommaren skrider mot höst:
det blir så tyst omkring mig,
så tyst som om eko mördats
i själfva klippornas bröst.
Min klingande visas vinge
är klippt, och jag själf är stum.
Det blir så tyst omkring mig,
så tyst som en ängel ginge
igenom mitt dystra rum.
Snart hvarje löje är borta,
och skingradt är vännernas lag.
Det blir så tyst omkring mig,
så tyst att jag hör mina korta
och hämmade andetag.
Då komma de tankar, som väntat
att jag skulle lyssna till dem.
Det blir så tyst omkring mig,
så tyst som om döden gläntat
på dörrn till mitt tomma hem.
De tankar, som skulle mig skrämma,
de blefvo min käraste skatt.
Det är så tyst omkring mig,
så tyst att de känna sig hemma
och hålla mig sällskap i natt.
Jag lefver med dem och jag glädes,
jag sörjer med dem och ler.
Det är så tyst omkring mig,
så tyst såsom någonstädes
där lifvet har falnat ner.
Tavaststjerna
Kommentarer
Trackback
