Från mitt fönster

Jag muntrade upp mig själv idag genom att gå till bokhandeln och köpa Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Få böcker har berört mig som den, och jag har läst den flera gånger. Nu äger jag den också.
Det är någonting med hans ord... jag känner igen mig så mycket i hans sätt att skriva, hans förmåga att formulera sig, hans vana att iaktta med orden. Nästan som om jag själv hade skrivit det.

Förra gången jag läste Doktor Glas kopierade jag mina favoritstycken och lade dem på mitt skrivbord. När mamma kom in i mitt rum, fick hon syn på dem. Är det du som har skrivit det här? frågade hon. Och då förstod jag varför jag känt en så stark dragning till hans ord; jag ser mig själv i dem. Hela mitt språk, såsom jag brukar skriva. Det var nästan som att upptäcka en fjärran själsfrände.
Texten mamma läste och trodde jag hade skrivit, de sista orden i Doktor Glas:


Hösten härjar mina träd. Kastanjen utanför fönstet är redan naken och svart. Molnen fara i tunga skockar över taken, och jag ser aldrig solen.
Jag har skaffat mig nya gardiner i mitt arbetsrum: helt vita. Då jag vaknade i morse trodde jag först att det hade snöat; det var alldeles samma dager i rummet som när den första snön har kommit. Jag tyckte jag kände lukten av nyfallen snö. 
Och snart kommer den, snön. Man känner den i luften. Den skall vara välkommen. Låt den komma. Låt den falla.

För övrigt är jag så trött på min skrivblockering. Jag önskar den ville gå sin väg, så att jag kan kasta loss från min fjättrande hamn.