Från mitt fönster

Tillbaka från Stockholm, eller utanför Stockholm kanske jag ska säga, för stugan ligger ju trots allt ute på landet. Hur kommer det sig att jag snabbt sveps in i en känsla av rastlöshet när jag befinner mig i den idylliska sommardrömmen; sol, bad, fiske, ligga och läsa i gräset...? Jag borde uppskatta det, och gör det också till en början. Men så kommer det en slags hemlängtan, en längtan efter kullerstensgatorna i Lund, de fina fiken, det bekväma hemmet och min egen säng. Och människorna, givetvis. Hade det inte varit för människorna hade jag antagligen inte längtat hem på detta vis. Sommaridyllen är som till för drömmarna att spira och tankarna att gå på utflykt. Utvecklingen av en stark längtan efter en viss person där hemma är därför befogad. Och den längtan växer, växer sig så stor att den till slut inte ryms i min kropp. Jag vill hem. Nu. Till den mina tankar kretsar kring.

Så jag satte mig på tåget och åkte hem.
Ett fint regn faller över kullerstenarna i Lund, små små droppar som man knappt märker av förrän man kliver genom ytterdörren där hemma och inser att man är dyngsur. Jag har mättat min längtan, men längtar nu efter andra saker. Hade det inte varit söndag idag, och hade inte det till synes oupphörliga regnet fallit, så hade jag gett mig ut på stan, satt mig på en bänk med min lilla skrivbok och bara iakttagit människor. Det längtar jag efter att göra nu.