För strävans skull
Människan har ett behov av att sträva efter något. Har vi inget mål, ja då knackar Meningslösheten direkt på dörren. Detta gör att en människa aldrig är nöjd. Når hon sitt mål måste hon genast börja sträva efter att uppnå något annat. På sätt och vis är detta sunt, att ständigt sträva efter något (sådant medför ju erfarenhet och upplevelser) men samtidigt gör ju detta att vi aldrig kan trivas fullt ut med oss själva och vad vi redan åstadkommit, vi är aldrig tillräckliga, vi är aldrig där. Men är det egentligen inte just strävan efter perfektion som är meningslös? Man kan aldrig bli perfekt, ingen kan någonsin bli det. Just för att vi alltid hittar på något nytt att sträva efter (det ingår rentav i vår natur, skulle jag våga påstå).
Jag tror att denna ständiga strävan beror på att vi behöver känna att vi är i rörelse, att vi tar oss någonstans. Jag tror att vi strävar för strävans skull.
Jag har publicerat det förut, men här kommer det igen. Orden är helt enkelt så bra:
"Tanken på att man en dag skulle kunna betrakta sitt liv, och inte upptäcka någonting som man vill förändra eller förbättra, är för mig fasansfull. Det är då, föreställer jag mig, som den verkliga livsledan träder in. Så länge vi strävar efter fullkomningen har våra liv en mening. Då är vi som trädgårdsmästaren som sköter sina odlingar och spänt väntar på resultatet. Men vad händer den dagen när vi vandrar genom vår trädgård och konstaterar att vi har nått vårt mål, och att det inte kan bli bättre än så här? Vad har man då för anledning att stiga upp på morgonen?"
Ur Gregorius av Bengt Ohlsson, s 50
Kommentarer
Trackback
