Från mitt fönster

Var på bio med klassen idag och såg "Age of Stupid", en film som utspelar sig delvis 2055 när jorden i princip är förstörd av människan och delvis i vårt nu när vi fortfarande har chans att rädda oss och jorden. Det var nog inte bara jag som satt i biomörkret och kände växande panik. För det kändes så enormt, alla verklighetsklipp från hela världen - naturkatastrofer, utsläpp, människor som kämpar för miljön och människor som hindrar dem i deras arbete då de håller på med raka motsatsen. Det kändes så hopplöst, så mycket är förstört, vi har verkligen oss själv att skylla. Jag tänkte; hur ska jag leva mitt liv så att jag inte skadar jorden, så att mitt liv inte lämnar fotspår av förstörelse när jag lämnar den? Hur vänder jag på det, så att jag istället kan hjälpa den? Fastän jag vågar säga att jag är bra miljömedveten i mitt levnadssätt, så kan jag väl inte påstå att det är tillräckligt. För är det någonsin det?
Berättaren som befinner sig i år 2055 sa mot slutet: "Vi är inte den första arten som utrotat sig själv. Men vi är den första som gjort det medvetet."
En av de sista meningarna han sa, bekräftade det jag känt genom hela filmen; "Why didn't we save us? Was it because we deep down felt that we weren't worth saving?"
För efter att ha sett alla exempel på hur vi medvetet förstör den enda mark vi står på, eftersom vi är "the age of stupid", vad är det som gör att vi inte förtjänar vår egen undergång? Dystra känslor, javisst. Men viljan att motarbeta denna ödsliga framtid började också gro.


http://www.youtube.com/watch?v=DZjsJdokC0s