Från mitt fönster

Mina ben behövde sträckas på, och mitt sinne behövde luftas så jag lämnade mina ångestladdade tentastudier och gick ut för att köpa yoghurt och bröd. Kylan hade vaknat i luften, ändå lyste eldlöven på marken, en varm syn. Som om vi befann oss någonstans mellan höst och vinter, vacklandes.

Hon stod utanför affären när jag kom ut igen. Sliten, grå. Ihärdigt kramandes bunten med tidningar i famnen, som om de kunde värma henne, hon utan hem. I min famn bar jag yoghurt och bröd, och mina fickor var nu tomma. Men ett leende kanske värmer, det är ju vad de säger, och något ville jag ge henne så när hon såg upp gav jag henne ett. Men inget hände i de färglösa ögonen. Istället började munnen gå, och som ett barn som lärt sig något utantill började hon rabbla: Köp Alumna, de hemlösas tidning, Alumna... som om jag tryckt på en knapp. Mitt leende registrerade hon inte ens. Och jag tänkte att hon var trasig, ur funktion... tömd på känslor, på tro, på färg. Det fanns inget jag kunde göra för henne.

Jag vek av, gick förbi. Gud sköt en eldpil över himlen. Jag undrade om hon kunde se det vackra.