Dreams can't die, can't dry, they can't
Utan det dystra gräset skulle vi inte hå något grönt gräs att drömma om. Att bara leva med sinistert gräs skulle få oss att drömma för mycket och inte vilja tro på det vi har. Gräset kommer då alltid att vara grönare på den andra sidan, men kan inte den andra sidan bara vara en projektion av det vi verkligen har men bara inte lyckas se ?
Det är lite det jag menar; hur ska man veta om gräset verkligen är grönare på andra sidan? Det kanske är precis likadant som här. Samtidigt har vi ett behov att det finns ett grönt gräs på andra sidan, eller åtminstone att få tro att det finns - så vi kan drömma. Och behovet av att drömma beror ju på att det vi har inte är grönt nog. Det går lite hand i hand.
Vem är detta förresten?
Enligt det jag uppfattar så skulle detta kunna jämföras med en karaktär av den mänskliga naturen, att vi vill alltid ha mer, våra rikedomar räcker aldrig och bara i våra drömmar finner vi vår lycka. På ett sätt skulle då drömmarna vara källan till att vi inte är nöjda med vad vi har, eller i det här fallet, ser gräset grönare ut på den andra sidan. Men vad skulle vi göra utan drömmar ? Det är ju grunden till det glada i livet, på ett sätt gör det oss levande, men det orsakar mycket sorg på grund av det onåbara vi längtar att nå. Skulle det då inte vara bättre att inte drömma då och finna av sig själv att gräset är lika blomstrande på den andra sidan som på vårt gräs och uppskatta det vi har, eller skulle det bara få oss att sjunka i misär och eventuellt förinta allt vi har ?
Jag är bara en simpel poesi amatör, som finner sin lycka i att njuta av tiden i denna enkla värld och filosofera om vad trädet har att erbjuda.
Det är klart att vi vill ha mer. Att vilja ha mer är den grund som hela vår överlevnad vilar på. Det är som du säger; törsten efter att få sina drömmar uppfyllda går inte att släcka. Men vi behöver törsten, för utan den skulle vi inte förstå att vi behöver vatten för att överleva. Får du din dröm uppfylld så kanske du får din törst släckt för tillfället, men jag tror att det rentav är nödvändigt att fortsätta sträva efter att få sina drömmar uppfyllda – annars är det risk att likgiltigheten infaller, och vad är livet värt då? Den som drömmer vill något. Jag ser hellre ett grönt gräs på andra sidan, än ett färglöst grått gräs som inte ens är värt att drömma om.
Aha. Du är kanske från poeter.se då?
Vi vill ha mer, men vår överlevnad är inte baserad på det, genom att vilja ha mer söker vi en illusion av lycka, ett objekt, kunskap eller känsla som ska komplettera oss. För att överleva kunde vi ju bo i grottor och jaga för att få mat, det är ju på ett sätt det vi fortfarande håller på med nu i städerna. Att vår genre finns kvar i denna värld beror på att vi har alltid velat föra vidare våra kulturer och traditioner till våra lärjungar. Att nå de mål vi har sökt efter har ju skapat världen vi lever i nu, och vi är fortfarande missnöjda. Tänk dig djuren, de finns kvar bland oss därför de vill att deras raser inte ska bli ett blott minne.
Jag tror att den som drömmer saknar något, och eftersom vi alltid kommer att drömma förblir vi defekt, och det blir som du säger, att han söker efter den gömda skatten. Skulle problemet då inte bli hur ska vi kunna kontrollera hur våra drömmar påverkar oss ? Att bli hel är då att kunna se ett grönare gräs på andra sidan men att vara belåten med sina rester och inte ge sig ut på Eldorados quest.
Min poesi som mig kommer från långt bort och hör inte hemma på en hemsida.
Vi verkar vara av samma åsikter, vad jag kan konstatera. Det var trevligt att diskutera med dig, främling.
