Från mitt fönster

Igår gick jag tillsammans med Maj, Sofia och Peter på antirasistisk demonstration på Stortorget i Lund. Vi var några av de första på plats och ett tag verkade det som om vi inte skulle bli så många, men det gjorde mig ingenting. Jag tänkte protestera i alla fall, tänkte med mitt helhjärtade deltagande visa att jag inte tycker det är okej med ett främlingsfientligt parti i riksdagen!
Min bror tyckte inte jag skulle gå dit. Det finns bättre sätt att motarbeta SD än att gå ut på gatorna och skrika, menade han. Jag förstod vad han menade, men jag ville ändå dit. För jag tänker inte stå tyst och passiv, jag tänker stå för det jag tycker. För även om SD klassar mitt danska blod som "ariskt", så känner jag tillräckligt många som faller in under SDs rasstämpel. Och för dem vill jag skrika, för dem vill jag kämpa, protestera och demonstrera! Jag vill åter kunna säga: "Jag är svensk, och i mitt land är alla välkomna!" och känna att det ligger sanning i orden.

Och det var något av det härligaste med demonstrationen; Att känna att vi trots allt är många som aldrig kommer acceptera ett rasistiskt parti i riksdagen, att så många som upp till 2000 faktiskt dök upp för att säga ifrån. Att gå bland alla dessa människor, alla med olika storlek och färg, och tillsammans skalla "Inga rasister i våran riksdag!" över hela Lund - det fick mig att känna att det fortfarande finns hopp.


http://www.sydsvenskan.se/lund/article1247340/Inga-rasister-pa-vara-gator.html

En av anledningarna till att jag vill bli äldre (en handfull år hade inte skadat) är att jag vill kunna skriva. Skrivandet måste man växa i, man måste uppleva de där åren för att ha något att bita i. Visst finns det unga debutanter, unga produktiva författare, men de är ofta exceptionella.
Jag tror på Selma Lagerlöf. Hon sa att man skriver bäst om det man själv upplevt, det man känner till. Jag har inte upplevt tillräckligt, jag kan inte skriva rejäla saker. Det stör mig. För viljan finns där. Som det är nu får jag vänja mig vid de små sakerna, som dikter, och noveller som inte klarar av att omfamna hela världen. Jag har bråttom. Jag vill skriva feta romaner, jag vill kunna kunna om ni förstår vad jag menar.
Men erfarenheter kommer inte bara sådär hux flux, det har jag lärt mig av erfarenhet.
Jag skulle ju kunna försöka att ge mig på det. Men jag vet att det kört på förhand. Det skulle inte bli bra. Den som vill äta allt blir aldrig mätt. Och jag kan inte hålla på att producera hungriga texter, hur skulle de kunna tillfredsställa läsaren? Som det är nu vill jag äta allt. Jag måste ner på marken, märker jag. Jag får nöja mig med mina små dikter, mina halvfilosofiska noveller (jag har aldrig varit mycket för tonårsdialoger) och mina patetiska blogginlägg. Jag får ge mig till tåls, gammal nog kommer jag ju bli så småningom. Och det finns fördelar med att vara ung också. Man kan till exempel gå i galna kläder utan att verka alltför störd. Bara för det får ni ett bildexempel som avslut på detta kluddiga inlägg:





(Ja det är jag på bilden)

Jag har fått ett brev. Ett brev med mitt namn på, nedkrafsat av någons hand. Ingen avsändare. Jag har ingen aning om vem det kan vara från. Det är ett mystiskt brev. Det ligger på mitt skrivbord nu, jag sneglar på det medan jag skriver. Vem kan det vara från? Jag är så nyfiken. Men öppna det då! tänker ni säkert. Ja jag ska, jag vill bara suga lite till på denna spännande känsla, detta pirret över att jag har fått ett brev med okänd avsändare. Någon har skrivit till mig bara sådär. Någon har tänkt på mig. När jag öppnat det kommer alla sådana känslor försvinna, hemligheten kommer vara avslöjad, jag kommer veta vad det är för brev, och vem som skickat det. Snart ska jag slita upp det. Eller nej, varsamt sprätta upp det med en kniv från köket. Sånt här händer ju inte varje dag, det är bäst att omsorgsfullt ta hand om ögonblicket.
Nu ska jag ta brevet i min hand, och öppna det. Veckla ut innehållet och läsa det. Och bli glad... eller besviken.

Dagens sommarpratare var Annika Östberg. Missade någon av er det, rekommenderar jag att ni lyssnar på reprisen 22:12 ikväll. Jag garanterar att hennes program är gripande, intressant och tankeväckande, och att det väcker diskussionslystnaden hos lyssnaren. Och visst väckte hon diskussionslystnaden inom mig också, men det var inte det jag tänkte skriva om här. Nej, snarare om en insikt hon väckte inom mig.
Hon berättade i slutet av sitt program hur mycket hon uppskattar alla dessa små saker som vi andra kallar vardag. Hur lycklig hon är som får uppleva dessa, som för oss är små, obetydliga saker.
Kanske kopplade jag helt fel. Det var antagligen inte det här hon ville säga, men jag insåg i alla fall att här, här är nyckeln till lycka; Att uppskatta de små sakerna och känna glädje över dem.
Kan vara svårt, eftersom vi är så bortskämda och framför allt värdesätter de stora sakerna. Men lyckas man med detta får man mest utav den rena lyckan, i alla dess kontraster. Det är jag övertygad om.
Man behöver bara öppna ögonen lite extra.

Rädsla kan man inte skyddas från. Den tränger över alla murar, under alla tjocka täcken. Minsta spricka i fasaden och rädslan tar sig igenom. Men det fanns en tid då man fortfarande kunde skyddas. Så fort något otäckt hände kunde man lita på att mammas hand lade sig framför ens ögon som en skyddande barriär. Även om det bara var ett otäckt inslag i en film, (och jag som oftast nyfiket försökte sträcka på mig och komma undan handen, utan att förstå att den fanns där för att skydda mig) - handen fanns alltjämt där.
Det var längesen nu.
Jag har prövat att blunda på egen hand, men det fungerar inte. Man behöver den där trygghetsvakten vid ens sida, som i god tid vet att det läskiga väntar, och kan lägga fram den skyddande barriären innan det är för sent.
Men så är det att bli stor. Rädslan är ens ständiga bäddkamrat, ständigt förnekad, men inte desto mindre där.
Vissa lär sig tygla den, vissa lär sig aldrig hantera den.

Du står i frontlinjen igen, allt allt allt kommer till den som vågar vara rädd
sjunger Kent i låten med den passande titeln "Våga vara rädd". Ja, i rädslan är man utsatt, men den är ändå viktig, för den får oss att instinktivt hålla oss borta från det skrämmande och farliga. Från det som kan skada oss. (Somliga dras till just det, men det är en annan femma.)
Rädslan varnar, helt enkelt. Man skulle kunna säga att rädslan i sig är den där skyddande handen, fast det skyddar mot det verkligt farliga, och ser till att man drar sig tillbaka in i tryggheten.

Allt allt allt kommer till den som vågar vara rädd,

Ja man ska ju inte överdriva sin rädsla. Är man rädd för allt, är det svårt att leva. Jag snubblade över en lång lista över fobier i alfabetisk ordning. Det finns hur många som helst, jag publicerar här ett urval - så konstiga att man tvivlar på att de existerar;

Alliumfobi – Rädsla för vitlök
Aarachibutyrofobi – Rädsla för mat som
fastnar i tänderna
Bibliofobi – Rädsla för böcker
Chromofobi – Rädsla för färger
Dikefobi – Rädsla för rättvisa
Eosofobi – Rädsla för solnedgången
Fobofobi – Rädsla för utveckla fobier
Grafofobi – Rädsla för att skriva
Hippopotomonstrosesquippedaliofobi –
Rädsla för långa ord
Kinesofobi – Rädsla för rörelser
Levofobi – Rädsla för saker på sin
vänstra sida
Melofobi – Rädsla för att hata musik
Novercafobi - Rädsla för svärmor
Octofobi - Rädsla för talet/figuren åtta
Parthenofobi - Rädsla för oskulder
Vitricofobi - Rädsla för svärfar

 

^{Källa (och fullständig lista):}
http://kod35.se/article/veckans-ord-ergasiofobi

Det är märkligt, det här med drömmar. Vissa vill man inte vakna ifrån. Jag drömmer ofta om människor jag saknar, kanske till och med om människor jag inte insett att jag saknar - förrän jag drömmer om dem. Ofta bygger mitt undermedvetna upp en bild av en viss person, ger denna egenskaper som personen inte har i verkligheten, eller visar sidor som jag aldrig sett hos personen i verkliga livet. Ofta vaknar jag med en saknad i bröstet, i och med vetskapen att personen jag drömde om inte är densamma i verkligheten, att det vi upplevde i drömmen aldrig har upplevts i verkligheten. Och trots att personen existerar, går jag runt och saknar drömversionen av den. Och jag önskar att drömmen skulle överföra egenskaperna till den verkliga personen. Att den lyckliga drömmen med dess härliga karaktärer och händelser skulle bestå.
Lyckliga drömmar är de värsta. Man blir bara nedslagen när man vaknar. Jag vet inte hur många gånger jag drömt att allt jag oroar mig för löser sig, och denna lättnad jag vaknar med, denna frid... innan jag inser. Att det var en dröm, ingenting är förändrat. Ingenting alls.

Du börjar likna något diffust... en personifiering av abstraktion. Bilden av dig har blivit som ett solblekt fotografi. Mina tankar smyger runt dig, i svepande ögonblick vågar de närma sig dig. Men ditt ansikte är i krig med mina minnen; jag får inte dina linjer rätt, kan inte längre placera dina ansiktsdrag. Som en kamera utan fungerande fokus famlar jag förgäves efter en skarp bild. Tiden ligger som en hinna över allt som en gång var du.
Men jag sörjer ingenting, utan
gläds.

Jag kan inte sova. För många tankar har trängt sig in i mitt huvud idag, pusselbitar har fallit på plats, bilden börjar ta form.
Jag har varit så blind. Kära, älskade vänner, om jag bara hade vetat. Men är det inte så att man blir förblindad av sina egna problem - oförmögen att se andras? Frågan är; om inte mina egna problem hade skuggat min syn, hade jag då sett skuggan bakom era skratt, strimman av mörker som lurade bakom era ögon, demonerna som härjade över er? Hur ni kämpade för att hålla upp era fasader.
Och ni lyckades. Ni lyckades bevara dem hela och massiva för mig, inte anade jag att de smullrade sönder, att sprickorna spred sig. Jag trodde ni var de starka. Jag hade fel. Det var ni som var de svaga.

Jag önskar ni ville lasta över era bördor på mig. Det är det minsta jag kan göra för er. Jag tänker på allt jag vill erbjuda er, om ni nu tillät mig.
Det handlar inte om förlåtelse. Det handlar om ork. Jag inser det nu, och jag skulle göra vad som helst nu för att hjälpa er att orka.
Kära, älskade vänner. Om jag bara fick hjälpa er.

Jag lyssnade lite förstrött på dagens sommarpratare, Pär Johansson, när han sa något som fick mig att stanna upp i en rörelse och skärpa hörseln. Han pratade om sitt arbete med utveckligsstörda och huruvida han är nöjd med det han gör och vad han gjort av sitt liv. Jag citerar:

Jag bestämde mig för att jag inte ville bli en bitter martyr som efter 20 år skulle säga att "jag fick aldrig chansen" För jag tycker vi lever i världens bästa land. Det faller inte bomber på oss, vi kan äta oss mätta. Vi har alternativ. Tar man inte chansen att bo i Sverige, då får man fasiken skylla sig själv.

Och jag insåg att han hade rätt. Det var så bra sagt. Vi bor i ett land som för många är ett drömland. Ett idealland. Vi har förutsättningarna till en bra chans, ett bra liv. Det är vår plikt att ta vara på det, att leva ut livet till fullo och komma någon vart. För vi ska leva för dem som aldrig någonsin kommer få den chansen. Att slarva bort den vore ett hån mot dem.

Jag trodde jag bar på tunga stenar, men idag insåg jag att det bara varit en inbillning. Jag har inga bördor, inga alls! Jag har lurat mig själv, jag har trott på något som inte var sant, men nu kan jag glatt meddela att jag idag kommit till insikt. Äntligen kan jag lägga det gamla åt sidan, låta det driva iväg till mina förflutna marker.  Äntligen kan jag öppna mig för nya möjligheter. Jag är så glad, så lättad! Så stolt över mig själv!
Nu kan allt hända.

Jag satt vid min dator, i ett dunkelt rum med fördragna gardiner. Tänkte på saker jag borde göra, men som jag inte gjorde... Men så var det som om solen knackade på mitt fönster. Det var som om något kallade på mig, jag kunde inte stanna inne. Jag reste mig, tog på mig min gröna jacka och min röda scarf och gick ut.
Och jag gick genom mitt fridfulla villakvarter, drog in dofter av jasmin och nyutslagna syréner. Solen sken från en molnfri himmel och därhemma klättrade förmodligen temperaturen uppåt på termometern.
Mina ben tog mig till en liten park nära min gamla skola. Jag gick in i glänta, och satte mig på en bänk jag aldrig suttit på. Blundade mot solen, lyssnade på ljuden omkring mig. Vinden i träden, fågelsång, barnskratt... Jag slog upp ögonen. På ängen framför mig sprang tre barn i åldern 3-6 runt. De jagade varandra, skrattade och skrek. Jag kom på mig själv med att le, tänkte att så småningom kanske jag sitter som en mamma på en sådan här bänk, och ser mina egna barn springa runt i gräset.
Ljuden som fyllde mig, och naturens grönska och dofter som omringade mig ingav mig en sådan ljus känsla. Som om en solstråle sken rakt in i mig, och jag tänkte:
The best is yet to come

Jag saknar att skriva brev. Inte för att jag har gjort det speciellt mycket överhuvudtaget, men jag tycker det är så trevligt. Hade en brevvän för många år sedan, en sådan jag hittade i Kamratposten. En tjej på min egen ålder, med liknande intressen. Jag har fortfarande kvar alla hennes brev. Men vårt brevskrivande var så... formellt. Efter alla år vi skrev till varandra kunde jag inte säga att jag lärt känna henne. Vi skrev om saker vi gillade, om vår fritid etc, men det känns som att vi undvek att skriva om själva livet vi levde. Vad som verkligen upptog våra tankar, vad som verkligen var viktigt.
Det blev allt större avbrott i vårt skrivande, och så när jag var 15 bestämde jag mig bara för att inte svara. Det kändes inte som att det gav någonting.

Jag skrev brev till en fd pojkvän också, han bodde långt bort och det var mest något jag gjorde för att göra honom glad. Jag visste ju själv vilken lycka det var att få hålla ett brev i handen och tänka Jag har fått brev. Ett riktigt brev med frimärke! Ett brev som inte är från tandläkaren, skolan eller Svenska kyrkan. Ett brev till bara mig.
Han har nog bränt mina brev nu. Det som en gång fyllde en med lycka, kan en gång komma att bli det mest smärtfyllda i livet. Ja.

Men det brev jag skrev senast, det som var till dig (och du vet vem du är och jag vet att du läser det här) gav förhoppningsvis inget annat än gott. Jag skulle aldrig kunna önska dig något annat.

När jag blir gammal (om jag blir gammal, för vad som helst kan ju hända. Ida du är så positiv...!) är risken stor att jag blir förvirrad, senil dement. Jag har många äldre släktingar som tynat bort i demens, som inte känner igen en när man kommer på besök på ålderdomshemmen. De lyser upp i förvånad glädje och deras ansikte har ett ständigt glatt och förvirrat uttryck. Jag hatar det där. Det är som att de hade en dimma framför ögonen, som om de var onåbara. Man kan inte prata gamla minnen med dem, de kan inte minnas alla fina stunder man har haft ihop. De vet inte vem man är. De vet inte vem deras närmsta är, även om de kommer på besök varje dag.
Jag är så rädd för att bli som dem. Tänk att tappa kontrollen så över sina tankar!
Förra hösten dog min farmors syster. Eftersom min farmor dog när jag var tre, kan man säga att hon har ersatt henne. Sommaren innan var hela vår familj och besökte henne på ålderdomshemmet. Hon var så glad för att se oss, men jag kunde se på henne att hon inte hade en aning om vilka vi var.
Mamma sa vid begravningen att vilken tur det var att vi fick besöka henne allihopa en sista gång. Jag teg, men innerst inne önskade jag att jag inte hade träffat henne den där sista gången. Hon hade inte känt igen oss, och saken att säga är att jag inte hade känt igen henne heller. Hon hade haft det där förvirrade uttrycket, den där dimman framför ögonen. Det gamla djupet som brukade finnas där, var borta. Jag ville inte att den där förvirrade främmande människan skulle ta mitt sista minne. Jag ville minnas henne som jag känt henne hela livet. Hon som jag inom mig kallade farmor.

Någonting måste hända.
Jag har gått på samma raka väg i två månader nu.
En väg där min ensamhet gräver gropar för varje steg jag tar, och tunga tankar sticker upp som rötter i marken - allt för att jag ska snava och falla.
Nu vill jag bara att vägen ska svänga, ta en annan riktning, vad som helst! Jag vill skymta någon grönska där framme.
Annars finns det ingen mening med att gå.

Jag skulle behöva en liten oskyldig glädjekälla, en som inte sviker mig. En som håller mig sällskap, som värmer mig med sin närvaro, som stryker värme mot mina händer och kind. En som inte klandrar mig för mina handlingar, för min personlighet. En som tvärtemot de flesta kan acceptera mig som den jag är. Med andra ord:
En liten katt. Det är vad jag behöver. Ett litet liv som kan värma mitt.

Jag önskar att jag aldrig hade mött dig. När jag tänker på allt lidande jag kunde besparats fylls mina ögon med tårar.
Om jag aldrig hade mött dig. Var hade jag varit då? Vem hade jag varit då? Jag hade säkert varit några erfarenheter fattigare, och jag hade inte tagit lärdom av de misstag jag nu tagit lärdom av. Jag hade inte gett det löfte jag gav mig, det självskyddande löftet. Var inte otrogen mot dig själv. Dvs: Tolerera inte andras otrohet mot dig. Låta inte någon annan utnyttja dig igen.
Ett löfte som ska hålla hela livet. När den 34åriga Ida (ifall det skulle hända) upptäcker sin älskades otrohet, ska hon minnas den 17åriga Idas stränga ord och trots sin kärlek slita sig ifrån honom. Man ska inte låta sig bli skadad, jag vet det nu. Jag blir rasande när jag tänker på hur jag låg på golvet framför dina fötter, makten du hade över mig, jag var så svag, så kraftlös. Och du utnyttjade din makt, eller utnyttjade min makt, min försvarslösa svaga makt. Jag kan aldrig få ersättning för den förnedringen. Och du skulle aldrig ersätta mig genom att låta mig våldta din makt, såsom du våldtog min. Min värdighet. Mitt jag.

Om jag hade aldrig hade mött dig. Då hade jag kunnat räddats.
Men jag mötte dig.

Vad är det med musik som gör en så berörd? Åh det finns musik som når ända in i mig, som drar sina mjuka fingrar över min själ. Musik som talar till en, musik som förstår en, som följer med en på den halsbrytande väg som kallas livet.
Musik understryker och förstärker ens känslor oavsett om det är glädje, vrede, kärlek, hopp, ro...
Jag grät första gången jag hörde Clair de Lune. Jag gråter fortfarande när jag hör Clair de Lune. Tonerna är ren svalka och ändå som en värmande bris, som en sammetsfilt mot hjärtat. Det är ett stycke som sätter toner på mina känslor. Nästan som när någon lyckas sätta ord på ens tankar, fast bättre. Är det det som är så berörande med musik? Att man uppfattar den personlig, att man känner den som en tröstande röst i natten, en öm smekning när livet är hårt och vasst? Musik kan sätta fingret rakt i ett öppet sår. Kanske är det därför tårarna väller fram. Men musiken finns också där för att lindra.
Jag är så tacksam mot musiken. Den har gett mig de finaste stunderna i livet, och jag spenderar timmar med att umgås med den varje vecka. Den finns där, vad som än händer. Som en vän att luta sig mot, en hand att krama när allt känns svårt.

Livet kan vända så snabbt. Det kan hända så plötsligt, från en dag till en annan. Jag har många gånger suckat mig genom veckor av svårigheter, genom dagar där man går med nerböjt huvud och lycka och glädje tycks vara långt utom räckhåll. Men så dukar livet upp sin buffé! Allt är serverat, det är bara att ta för sig! Smaklökarna vrider sig i vällust, och lycka vilar i varje tugga. Livet är universums bästa kock när det känner för det, och man vet aldrig vad det har att bjuda på.

Att jag är i skolan. Att jag är här. Vad gör jag här? Lektionen är inställd och jag sitter i biblioteket, "försöker" få ihop ett arbete om kolets kretslopp. Kulmen av meningslöshet är nådd.
Jag borde inte vara här. Jag borde vara ute i solen och försöka leva. Försöka fortsätta.

Idag hade jag min efterlängtade konsert. Jag hade sett fram emot den med hopp om att få känna lycka i min kropp igen. Men det blev inte så. Kanske var det för att jag inte hade bra sångröst idag, kanske var det att det kom mycket mindre publik än jag hade väntat mig. Men jag tror det berodde på att det har varit så mycket på sistone, jag har varit ledsen så länge, att jag inte hann hitta glädjen när vi sjöng. Den kom inte till mig som den brukar och jag kunde inte glömma tankarna på allt som gör mig ledsen just nu. Det var som om jag länge väntat på att träffa en älskad och mötet nu togs ifrån mig. Så nu är jag än mer bedrövad än jag var förut. Den lilla lyckan jag såg fram emot berövades mig.