Från mitt fönster

Jag satt vid min dator, i ett dunkelt rum med fördragna gardiner. Tänkte på saker jag borde göra, men som jag inte gjorde... Men så var det som om solen knackade på mitt fönster. Det var som om något kallade på mig, jag kunde inte stanna inne. Jag reste mig, tog på mig min gröna jacka och min röda scarf och gick ut.
Och jag gick genom mitt fridfulla villakvarter, drog in dofter av jasmin och nyutslagna syréner. Solen sken från en molnfri himmel och därhemma klättrade förmodligen temperaturen uppåt på termometern.
Mina ben tog mig till en liten park nära min gamla skola. Jag gick in i glänta, och satte mig på en bänk jag aldrig suttit på. Blundade mot solen, lyssnade på ljuden omkring mig. Vinden i träden, fågelsång, barnskratt... Jag slog upp ögonen. På ängen framför mig sprang tre barn i åldern 3-6 runt. De jagade varandra, skrattade och skrek. Jag kom på mig själv med att le, tänkte att så småningom kanske jag sitter som en mamma på en sådan här bänk, och ser mina egna barn springa runt i gräset.
Ljuden som fyllde mig, och naturens grönska och dofter som omringade mig ingav mig en sådan ljus känsla. Som om en solstråle sken rakt in i mig, och jag tänkte:
The best is yet to come