Från mitt fönster

Ibland har jag lust att gå fram till någon, vem som helst, en alldeles främmande främling på stan, och fråga:
Vad tänker du på?
Givetvis kommer den personens tankar genast upptas av mig, vem är hon? Varför frågar hon? Vad ska jag svara?
Men jag vill bara veta vad personen tänkte på sekunden innan jag klev framför honom/henne och ställde den där frågan. Vill få en inblick i någon annans liv. Jag behöver bara en enda liten tråd att börja med, för att väva ihop en väv i mitt huvud om dennes liv. Jag hoppas att personen skulle svara något i stil med:
Min familj
Mitt jobb
Mina läxor
Mina nya skor
Min flickvän

Det hade räckt för mig. Genast skulle min fantasi sätta igång, väva historier om varenda en av dem. Göra människor av dem, få en insikt om att hela torget, ja hela världen, är fullt av individer som tänker, tycker, känner, är. Jag vill kunna inkräkta i någons liv, tala med någon jag inte skulle talat med annars. Jag vill veta att alla lever och andas som jag, och inte går runt som programmerade dockor.
Jag vill helt enkelt se, att det inte bara är jag som tänker, tycker, känner, är.

Mamma säger att jag förhoppningsvis kommit till en vändpunkt nu. En punkt där jag ska vända. Byta riktning, och fortsätta åt ett annat håll. Ja, jag vill det. Jag hoppas att jag kan. Något måste förändras och jag vet att det är jag.

Jag har aldrig känt mig så ensam i hela mitt liv. Det är som om någon, kanske jag själv, placerat mig på en isolerad ö. Den situtionen när alla verkar likgiltiga inför ens existens om man undrar om någon skulle bry sig om man försvann från jordens yta. Ja, dog. Man får inte tänka så. Men jag kan inte rå för det.

Det var så längesen någon kramade mig. Gav mig en sådan kram som betyder något. Inte bara en "hej jag kramar dig som jag kramar alla"-hälsningskram. 
Det känns som att ingen pratar med mig, förutom att svara när jag frågar något först, eller frågar mig om skolarbeten.
Ingen hör av sig mer.
Och när jag hör av mig, har ingen tid.
Hade det inte varit för jacob hade jag suttit ensam hela helgerna.

Jag är rädd. Hur kunde det gå så långt?

Vänner är så otroligt bra att ha. De är tända ljus i mörkret, där för att värma och vägleda en. Jag är så glad för att jag har så många nära vänner. Ni är guldkorn i min vardag.
Just nu är det ett ljus som brinner starkare än alla andra. Att ditt ljus inte fanns där förut, jag har svårt att föreställa mig det nu. Jag vill finnas för dig såsom du finns för mig. Min vän, tack för allt du ger mig!

Jag tror vi alla upplevt den där pirriga tillfredsställande känslan när vi skapat något vi är nöjda med. Man kan knappt ta ögonen från det, man vill ta fram det och titta på det igen. Leka med tanken; den här skulle inte finnas om det inte vore för mig.

Jag hade en härlig dröm i natt. Jag drömde att jag bar på ett liv inom mig, ett liv som skulle bli mitt barn. Det var en så otrolig känsla, som sträckte sig ända ut i fingertopparna. En sådan lycka! Att jag skapat något så fint, något som var en del av mig, som skulle komma att likna mig, ja inte bara något utan Någon, en unik person, ett helt unikt liv! Jag var så stolt, över oss båda. Det var en känsla som höll i sig efter att jag vaknat och som jag återupplevt under dagen. Åh jag längtar tills detta slår in! Förhoppningsvis dröjer det några år, jag vill hinna med saker innan dess, men jag vet att jag har något alldeles underbart att se fram emot!

Jag känner mig stark.
Ända in i själens inre. Det är en otrolig känsla, som om hela min existens under månader känt sig överfallen och klämd av omständigheterna och nu äntligen slår ifrån. Jag bara vaknade en morgon och kände mig som en kvinna. En stolt självsäker kvinna som inte låter någon trampa på henne. Ingen ställer mig i sitt hörn! Jag jämnar ut alla hörn i hela världen till en lång väg där jag nu vandrar fram. Vägen kantas av grönska på båda sidor.

Det är verkligen mycket vackert.