Från mitt fönster

Jag har aldrig känt mig så ensam i hela mitt liv. Det är som om någon, kanske jag själv, placerat mig på en isolerad ö. Den situtionen när alla verkar likgiltiga inför ens existens om man undrar om någon skulle bry sig om man försvann från jordens yta. Ja, dog. Man får inte tänka så. Men jag kan inte rå för det.

Det var så längesen någon kramade mig. Gav mig en sådan kram som betyder något. Inte bara en "hej jag kramar dig som jag kramar alla"-hälsningskram. 
Det känns som att ingen pratar med mig, förutom att svara när jag frågar något först, eller frågar mig om skolarbeten.
Ingen hör av sig mer.
Och när jag hör av mig, har ingen tid.
Hade det inte varit för jacob hade jag suttit ensam hela helgerna.

Jag är rädd. Hur kunde det gå så långt?