Från mitt fönster

Jag önskar att jag aldrig hade mött dig. När jag tänker på allt lidande jag kunde besparats fylls mina ögon med tårar.
Om jag aldrig hade mött dig. Var hade jag varit då? Vem hade jag varit då? Jag hade säkert varit några erfarenheter fattigare, och jag hade inte tagit lärdom av de misstag jag nu tagit lärdom av. Jag hade inte gett det löfte jag gav mig, det självskyddande löftet. Var inte otrogen mot dig själv. Dvs: Tolerera inte andras otrohet mot dig. Låta inte någon annan utnyttja dig igen.
Ett löfte som ska hålla hela livet. När den 34åriga Ida (ifall det skulle hända) upptäcker sin älskades otrohet, ska hon minnas den 17åriga Idas stränga ord och trots sin kärlek slita sig ifrån honom. Man ska inte låta sig bli skadad, jag vet det nu. Jag blir rasande när jag tänker på hur jag låg på golvet framför dina fötter, makten du hade över mig, jag var så svag, så kraftlös. Och du utnyttjade din makt, eller utnyttjade min makt, min försvarslösa svaga makt. Jag kan aldrig få ersättning för den förnedringen. Och du skulle aldrig ersätta mig genom att låta mig våldta din makt, såsom du våldtog min. Min värdighet. Mitt jag.

Om jag hade aldrig hade mött dig. Då hade jag kunnat räddats.
Men jag mötte dig.