Från mitt fönster

Jag saknar att skriva brev. Inte för att jag har gjort det speciellt mycket överhuvudtaget, men jag tycker det är så trevligt. Hade en brevvän för många år sedan, en sådan jag hittade i Kamratposten. En tjej på min egen ålder, med liknande intressen. Jag har fortfarande kvar alla hennes brev. Men vårt brevskrivande var så... formellt. Efter alla år vi skrev till varandra kunde jag inte säga att jag lärt känna henne. Vi skrev om saker vi gillade, om vår fritid etc, men det känns som att vi undvek att skriva om själva livet vi levde. Vad som verkligen upptog våra tankar, vad som verkligen var viktigt.
Det blev allt större avbrott i vårt skrivande, och så när jag var 15 bestämde jag mig bara för att inte svara. Det kändes inte som att det gav någonting.

Jag skrev brev till en fd pojkvän också, han bodde långt bort och det var mest något jag gjorde för att göra honom glad. Jag visste ju själv vilken lycka det var att få hålla ett brev i handen och tänka Jag har fått brev. Ett riktigt brev med frimärke! Ett brev som inte är från tandläkaren, skolan eller Svenska kyrkan. Ett brev till bara mig.
Han har nog bränt mina brev nu. Det som en gång fyllde en med lycka, kan en gång komma att bli det mest smärtfyllda i livet. Ja.

Men det brev jag skrev senast, det som var till dig (och du vet vem du är och jag vet att du läser det här) gav förhoppningsvis inget annat än gott. Jag skulle aldrig kunna önska dig något annat.