Från mitt fönster

När jag blir gammal (om jag blir gammal, för vad som helst kan ju hända. Ida du är så positiv...!) är risken stor att jag blir förvirrad, senil dement. Jag har många äldre släktingar som tynat bort i demens, som inte känner igen en när man kommer på besök på ålderdomshemmen. De lyser upp i förvånad glädje och deras ansikte har ett ständigt glatt och förvirrat uttryck. Jag hatar det där. Det är som att de hade en dimma framför ögonen, som om de var onåbara. Man kan inte prata gamla minnen med dem, de kan inte minnas alla fina stunder man har haft ihop. De vet inte vem man är. De vet inte vem deras närmsta är, även om de kommer på besök varje dag.
Jag är så rädd för att bli som dem. Tänk att tappa kontrollen så över sina tankar!
Förra hösten dog min farmors syster. Eftersom min farmor dog när jag var tre, kan man säga att hon har ersatt henne. Sommaren innan var hela vår familj och besökte henne på ålderdomshemmet. Hon var så glad för att se oss, men jag kunde se på henne att hon inte hade en aning om vilka vi var.
Mamma sa vid begravningen att vilken tur det var att vi fick besöka henne allihopa en sista gång. Jag teg, men innerst inne önskade jag att jag inte hade träffat henne den där sista gången. Hon hade inte känt igen oss, och saken att säga är att jag inte hade känt igen henne heller. Hon hade haft det där förvirrade uttrycket, den där dimman framför ögonen. Det gamla djupet som brukade finnas där, var borta. Jag ville inte att den där förvirrade främmande människan skulle ta mitt sista minne. Jag ville minnas henne som jag känt henne hela livet. Hon som jag inom mig kallade farmor.