Från mitt fönster

Så stor månen är ikväll. Så skimrande klar. Högt ovanför allt och alla... Vad ensam den måste vara. Jag undrar om jag är ensam. Jag ställer frågan till mig själv där jag sitter, insvept i nattdunkel medan månen stilla ser på mig med sitt vita ansikte. Jag trevar inom mig, förmår mig faktiskt att leta efter det där kalla blå... det som är ensamheten. Men jag hittar ingenting. Jag tror att det är något med månen, något som gör att man tror att man bär på en känsla av ensamhet. Kanske är det för att månen är så vacker, den personifierar ensamheten och vi vill ha lite av den. Vad vi glömmer är att månen endast är vacker för att den är så fjärran från oss. Härifrån är månen vit, osårbar och vacker i all sin ensamhet. Men om vi närmade oss den skulle vi se alla ärren den bär på. Alla kratrar som fläckar dess hud. Vi skulle se att månen inte alls är vacker, den är bara karg och eländig.
Det finns ingen vackert i ensamheten. Vi försöker bara göra den vacker för att kunna stå ut med den. Av samma anledning försöker månen göra sig vacker fastän den inte alls är det egentligen.