Från mitt fönster

Jag tror att ilska är den mest förgörande känslan. Den stannar kvar länge, och skaver. Den gör illa. Den kan slå kil mellan de närmaste vänner och skapa sprickor som aldrig helas.

Men ilskan behövs, det är bara den som kan komma en till undsättning när man är utsatt, och vara en sköld mot slagen, ett vapen att hugga tillbaka med. 

Förgörande i sin existens är den, men också i syfte att försvara och bevara.

 

 

 

 

(Jag tror också på förlåtelse för den som söker den, driven av ånger och inte av moraliska pliktkänslor – inte i syfte att gottgöra sitt skavande dåliga samvete, utan i syfte att läka den person man sårat.)