Från mitt fönster

Jag kämpade för att kunna svara på den frågan. Försökte febrilt leta efter en liten vrå av mitt liv som inte totalt överskuggas av sjukdom, en liten ö av ljus som ligger i lä någonstans inom mig... Men den fanns överallt; I mitt studentliv, i mitt kärleksliv, i mitt uteliv, i mitt skrivarliv, i mitt vardagsliv, i mitt nattliv, i mitt musikliv, i mitt vänskapsliv.

Frustrationen svämmade över. Jag är så trött på det hela, så trött att jag bara vill skrika.

Jag är trött på att hitta sjukdomen vart jag än vänder mig, trött på att leva i skuggan av den, trött på att inte kunna styra min kropp och leva. Trött på att vara den alla tycker synd om, trött på att sova oroligt på natten för att jag måste cykla två gånger till stan dagen efter och jag inte vet hur jag ska orka det, trött på att inte orka festa, trött på att inte kunna träffa vänner, trött på att sitta hemma, trött på att vänta, trött på att behöva bli skjutsad av mamma överallt som om jag vore ett litet barn, trött på att gråta, trött på att tappa håret, trött på att vara fånge i mitt eget liv. Trött på att vara trött.

Min blogg håller på att bli en sjukdomsdagbok, ett mörker ingen vill veta av. Jag må sjunka djupare ner i mig själv, till en plats där sjukdomen slukar mig helt och hållet och där demonerna härjar över mitt liv, men jag vill inte dra med er dit ner. Från och med nu kommer ni inte att behöva läsa så mycket om min sjukdom. Vill ni veta hur jag mår, så är det bara att fråga. Jag är så glad att jag har vänner som hör av sig och sveper om mig i sin omtanke, och till dem vill jag rikta ett stort tack. Det är ni som får mig att fortsätta kämpa, och ert stöd är oumbärligt för mig.

Tack.