Från mitt fönster

Efter att ha varit borta från Lund i nästan 2 ½ månad kan jag konstatera att hemlängtan är något alldeles förfärligt. Inte nog med att den tvingar en till att vara ytterst frånvarande på den plats man faktiskt befinner sig, och att ägna all ens vakna tid till att drömma om att få komma hem (vilket pinar ens omgivning i högsta grad), man ska också plågas över att befinna sig långt hemifrån och veta om att det kommer dröja x antal dagar och veckor innan man får komma hem. 

Inte desto mindre är en sådan hemlängtan inte märklig att förstå sig på, eftersom det är Lund som är föremålet för längtan. Ja, jag hör hur det låter, min stad är bäst, bättre än alla andras - men låt mig förklara närmre. Jag har, under dessa månader av bortavarande passat på att titta förbi och besöka andra städer. Städer som är "konkurrenter" till mitt kära Lund. Däribland Uppsala och Umeå. Det var en snabb titt, och jag vet att det inte borde få styra min uppfattning om hur det faktiskt är att bo i de städerna. Men första intrycket spelar ju ändå stor roll, och jag måste säga att Lund, om jag nu hade sett det för första gången och inte vuxit upp här, helt klart ger det mysigaste intrycket. De små husen, de gamla tidig-medeltidsbyggnaderna, klätterrosorna och gatustenarna, studenterna och torgen... Det är verkligen, onekligen det mest charmerande intrycket man kan få. Tycker jag. Tycker jag. Tycker jag (viktigt att påpeka, så att ingen blir sur :)

I alla fall... jag längtade hem väldigt mycket till min lilla stad. Känslan av att stiga av flygbussen och sätta fötterna på de välbekanta trottoarerna var fantastisk. Genast överväldigades jag av en sådan igenkännande trygghet, hem. Och jag såg husens skönhet, omgavs av den lundensiska dialekten och tyckte mig faktiskt kunna känna en karaktäristisk doft av staden.
Många flyttar härifrån. Så många att jag knappt har några vänner från "den gamla goda tiden" kvar. Och jag kan förstå dem (jag vill också testa att bo någon annanstans). Staden är så minnesmärkt. Snart är varje vrå uppfyllt av ett minne: där ramlade jag med cykeln när jag var 10, där fick jag min första kyss, där satt jag och grät när det tog slut, där mötte jag en blivande vän, där skålade jag i champagne, där ristade vi in våra namn... Men kanske är det allt det här som gör att det känns så tryggt. Jag har upplevt hela mitt liv här, det finns spår överallt som små påminnelser om vem jag är och vem jag har varit. Det är svårt att känna sig vilsen här. Men det hindrar inte att jag en dag kommer att vilja flytta till en ny stad och fylla den med nya minnen. Men tills dess är det här jag hör hemma, är hemma och känner mig hemma.

Här är två bilder på det Lund som hälsade mig välkommen hem när jag anlände med min lilla väska. Kung Oskars bro första, mitt hus sista.