Från mitt fönster

 

Det är något särskilt med spårvagnar. På något sätt trodde jag att skräcken i pappas ansikte hade ett samband med att de inte släppte fram spårvagnarna. 

"Sieg heil! Sieg heil!" skanderade de bruna därnere på gatan, hundratals, tusentals i bruna uniformer. 

"Det kan inte vara länge", sade mamma medan hon dukade frukostbordet.

Jag minns de blommiga kopparna och den emaljerade skålen där mamma brukade servera äggröran. Surt bröd och vitt bröd, ibland fanns det också svenskt knäckebröd och svensk sillinläggning. Den stora blå kaffepannan som min far brukade servera ur. Över den blå kaffekannan satt kaffevärmaren, den vadderade mössan sydd av färggranna lappar. På bordet stod också burkar med mammas marmelader, hallon och körsbär, plommon, aprikos. Smör fanns där också, gult smör skuret i skivor. Salami och skinka, ättiksgurka och saltgurka.

(...) Minnesbilderna och lukterna har etsat sig fast. De följde mig under hungeråren 1943-47 dag som natt. De var i maskopi med den hungrande kroppen, fettbristen frammanade minnet av smör, vitaminbristen frammanade frukter och grönsaker. Hur man kunde gå upp mitt i natten, försöka döva hungersmärtorna med lite vatten, vanka av och an och tänka på smör.

(---) När jag strax skulle fylla elva år hade jag ingen aning om att man kunde längta efter smör. Jag kände rädslan kring min far som en ny lukt i rummet.

"Det kan inte vara länge", upprepade min mor. 

(...) Hur flyr jag inte i mina tankar från denna morgon 1933? Jag närmar mig den där morgonen, det kalla golvet under fötterna, skräcken som pappa utstrålade, mamma sysslade med frukosten och med kaminen, heil-ropen på gatan. Jag flyr till funderingar över järnvägsstationer och till minnet av mat. Jag flyr från den där morgonen 1933, därför att jag nu vet vad som låg framför mig. Som ett smärtande sår ligger den där, den där morgonen, och jag slingrar mig runt den.

 

 

Ur Molnfri Bombnatt av Vibeke Olsson, s 15-17