En strävan efter perfektion
Ingen är perfekt. Men det finns ändå ideal, en strävan efter perfektion. Många strävar efter att bli perfekta. Och med det menar jag inte att det är sammanställt med strävan efter att bli perfekt (ingen är ju som sagt det) - folk strävar snarare efter att bli så perfekta som dom kan bli. Och det är väl på flera sätt nyttigt. Den strävan håller många hälsomedvetna, måna om sitt beteende och annat. Men det är också nyttigt att det finns en strävan i sig. Och det får mig att tänka på något annat; Tänk om man inte hade något att sträva efter? Tänk om man inte hade några drömmar, inte ens en liten en? Eller stor, för den delen. Man har ju ända sen man var liten haft någon slags livsbild, av hur ens liv skulle bli. Jag tror inte min har förändrats mycket. Jag hade ungefär samma drömmar då som jag har nu.
Jag minns en uppsats vi skrev i femman. Vi skulle skriva om våra liv baklänges. Börja från när man har en fot i graven, till när man sprang på barnsben. Det var egentligen en enorm uppgift, vilket vår lärare knappast hade räknat med. Men vi tog den alla på största allvar, det handlade ju trots allt om våra liv, och vi ville ha dem perfekta. Mellanstadiet var ju en enda tävling om vem som var bättre än den andre och varför. Man jämförde sig helt enkelt.
Jag minns inte så mycket vad jag skrev. Att jag skulle gifta mig lyckligt med en som hette Peter och som gillade samma saker som jag, och få två flickor med honom som skulle heta Linnea och Anneli. Och så skulle jag skriva en bok om choklad. Den där boken är nog det enda jag kan tänka mig att göra i framtiden. Men den där Peter, och de där Anneli och Linnea, (som jag verkligen verkligen inte kan tänka mig att döpa mina barn till nu) vill jag inte ha. Ärligt talat, så äckligt perfekt skulle jag aldrig vilja ha det! En snobbig Peter som inte har någon fri vilja, utan gillar allt jag gillar, och två präktiga barn som heter samma sak om man kastar om bokstäverna i deras namn lite.
Jag skrev för några inlägg sen att det är tur att man inte får allt man vill ha för stunden, och jag är uppriktigt sagt glad att den 11-åriga Ida inte fick välja mitt liv åt mig.
Men när jag skriver att jag inte tror min livsbild har förändrats så mycket sen dess, så menar jag att huvudkonceptet fortfarande består. Jag drömmer fortfarande om att bli lyckligt gift och skaffa familj. Det är min strävan, eller åtminstone en av dem. Och jag är glad att jag har den. Den känns inte omöjlig att uppnå, och det känns som att det ligger någon form av mening i att uppnå den. Mening som i Meningen med livet.
Jag minns en uppsats vi skrev i femman. Vi skulle skriva om våra liv baklänges. Börja från när man har en fot i graven, till när man sprang på barnsben. Det var egentligen en enorm uppgift, vilket vår lärare knappast hade räknat med. Men vi tog den alla på största allvar, det handlade ju trots allt om våra liv, och vi ville ha dem perfekta. Mellanstadiet var ju en enda tävling om vem som var bättre än den andre och varför. Man jämförde sig helt enkelt.
Jag minns inte så mycket vad jag skrev. Att jag skulle gifta mig lyckligt med en som hette Peter och som gillade samma saker som jag, och få två flickor med honom som skulle heta Linnea och Anneli. Och så skulle jag skriva en bok om choklad. Den där boken är nog det enda jag kan tänka mig att göra i framtiden. Men den där Peter, och de där Anneli och Linnea, (som jag verkligen verkligen inte kan tänka mig att döpa mina barn till nu) vill jag inte ha. Ärligt talat, så äckligt perfekt skulle jag aldrig vilja ha det! En snobbig Peter som inte har någon fri vilja, utan gillar allt jag gillar, och två präktiga barn som heter samma sak om man kastar om bokstäverna i deras namn lite.
Jag skrev för några inlägg sen att det är tur att man inte får allt man vill ha för stunden, och jag är uppriktigt sagt glad att den 11-åriga Ida inte fick välja mitt liv åt mig.
Men när jag skriver att jag inte tror min livsbild har förändrats så mycket sen dess, så menar jag att huvudkonceptet fortfarande består. Jag drömmer fortfarande om att bli lyckligt gift och skaffa familj. Det är min strävan, eller åtminstone en av dem. Och jag är glad att jag har den. Den känns inte omöjlig att uppnå, och det känns som att det ligger någon form av mening i att uppnå den. Mening som i Meningen med livet.
Kommentarer
Trackback
