Nattpuman
Jag trodde aldrig på nattpuman under sängen. Jag tillät aldrig min fantasi att springa så långt. Men ändå var jag snabb som en vessla vid läggdags, så snabb att inga käftar fick tag om mina vrister, inga klor hann rispa mina fötter. Bara ifall att. Man kunde ju inte veta.
Att vara liten var att vara rädd. Men att vara liten var också att få vara rädd. Och fanns där rädsla fanns där alltid tröst. Alltid fanns en famn att krypa upp i, en hand att hålla. En lugnande röst som blåste bort allt skrämmande.
Hela världen var en enda skräckhistoria, hela livet var en vandring i ett spökhus.
Att vakna på natten var det läskigaste som fanns. Då härjade mörkret, det hade mördat alla färger, slukat alla mina ägodelar. Då klättrade demonerna på väggarna och mardrömmarna lurade i alla hörn. Hela själen skrek av skräck, och jag visste att det bara fanns en räddning. Vägen till mammas och pappa sovrum var alltid lång. Då förvandlades de välbekanta rummen till en svindlande labyrint och nattpumor väntade under varje stol. Och sedan lättnaden. Att krypa ner mellan varma lakan, mellan två andandes kroppar. Mammas hand på min arm och jag somnade direkt i tryggheten.
Men nu. Vem blåser bort rädslan, nu när man är stor? Vågar man vara rädd, nu när man inte längre är barn? Vad har man egentligen att frukta nu? Finns det ens något att frukta!
Men rädsla överlever alla åldrar, den finns inte mindre för att det inte längre finns en trygg föräldrasäng att krypa upp i. Den finns lika mycket som förr, men tryggheten ska man stå för själv. Och när demonerna väcker en på natten, ska man vända sig på andra sidan och somna om.
Nej, jag trodde aldrig på nattpuman under sängen, inte egentligen. Nu hör jag käftarna smälla ihop och klorna rispa i natten.
Att vara liten var att vara rädd. Men att vara liten var också att få vara rädd. Och fanns där rädsla fanns där alltid tröst. Alltid fanns en famn att krypa upp i, en hand att hålla. En lugnande röst som blåste bort allt skrämmande.
Hela världen var en enda skräckhistoria, hela livet var en vandring i ett spökhus.
Att vakna på natten var det läskigaste som fanns. Då härjade mörkret, det hade mördat alla färger, slukat alla mina ägodelar. Då klättrade demonerna på väggarna och mardrömmarna lurade i alla hörn. Hela själen skrek av skräck, och jag visste att det bara fanns en räddning. Vägen till mammas och pappa sovrum var alltid lång. Då förvandlades de välbekanta rummen till en svindlande labyrint och nattpumor väntade under varje stol. Och sedan lättnaden. Att krypa ner mellan varma lakan, mellan två andandes kroppar. Mammas hand på min arm och jag somnade direkt i tryggheten.
Men nu. Vem blåser bort rädslan, nu när man är stor? Vågar man vara rädd, nu när man inte längre är barn? Vad har man egentligen att frukta nu? Finns det ens något att frukta!
Men rädsla överlever alla åldrar, den finns inte mindre för att det inte längre finns en trygg föräldrasäng att krypa upp i. Den finns lika mycket som förr, men tryggheten ska man stå för själv. Och när demonerna väcker en på natten, ska man vända sig på andra sidan och somna om.
Nej, jag trodde aldrig på nattpuman under sängen, inte egentligen. Nu hör jag käftarna smälla ihop och klorna rispa i natten.
Kommentarer
Trackback
