God gärning värmer gott
Smörkräm, chokladglasyr, jordgubbsnyckelpigor och blompinnar. När jag smsade Anna och sa att jag kunde ge "två hjälpande händer och ett moraliskt stöd" insåg jag inte vad jag hade gett mig in på, och vilket härligt uppdrag det faktiskt skulle bli.
MinStoraDag kallas stiftelsen som uppfyller svårt sjuka barns önskedrömmar. Det kan handla om allt ifrån att åka luftballong till att bada med delfiner, och det hela drivs med hjälp av bidrag och volontärer. Denna lilla 8-åriga tjej hade önskat sig en maskeradfest och Anna hade fått i uppdrag att baka tårtorna till festen.
Det var kaos i köket när jag anlände till Annas lilla lägenhet. Överallt låg spritsar, sockerkakor, nersmetade skålar och jordgubbar. Planen var att bygga tre våningstårtor dekorerade med smörkräm och nyckelpigor gjorda av chokladglasyr och jordgubbar. Att spritsa tårtor är en hel konst i sig, och eftersom jag aldrig har varit ett cupcake-fan så hade jag aldrig testat på att hantera spritsar, munstycken och luftbubblor. Jag fann mig dock tillräckligt snabbt för att tårtorna skulle hinna växa sig högre och högre, och bli klara i tid till avfärden till Kristianstad där festen skulle äga rum.
Resan dit var hemsk och nervös, varje sväng kändes som en mardröm för oss och inte minst för tårtorna. Skulle de klara sig? Den största tårtan var närmare en halv meter, föreställ er katastrofen om den välte i bilen! Det skulle inte bli någon tårta till festen då.
Som tur var höll de ihop, tack vare den bastanta mängden smörkräm och florsocker som senare skulle komma att sockerchocka barnen.
Volontärerna, utklädda som ett gäng Musse och Mimmi Pigg, hade rest upp ett stort gult tält mitt i Tivoliparken. Anna och jag skaffade bärhjälp och spritsade på de sista nyckelpigorna innan vi lämnade festen. Utanför tältet tågade blå smurfar, vampyrer, trollkonstnärer och prinsessor i en skur av gigantiska såpbubblor som reflekterades i solen. Och vi log när vi gick tillbaka mot bilen, med känslan av att det verkligen skulle bli ett fantastiskt kalas för den lilla flickan, och att vi hade bidragit till att uppfylla hennes önskedröm.
Det var kaos i köket när jag anlände till Annas lilla lägenhet. Överallt låg spritsar, sockerkakor, nersmetade skålar och jordgubbar. Planen var att bygga tre våningstårtor dekorerade med smörkräm och nyckelpigor gjorda av chokladglasyr och jordgubbar. Att spritsa tårtor är en hel konst i sig, och eftersom jag aldrig har varit ett cupcake-fan så hade jag aldrig testat på att hantera spritsar, munstycken och luftbubblor. Jag fann mig dock tillräckligt snabbt för att tårtorna skulle hinna växa sig högre och högre, och bli klara i tid till avfärden till Kristianstad där festen skulle äga rum.
Resan dit var hemsk och nervös, varje sväng kändes som en mardröm för oss och inte minst för tårtorna. Skulle de klara sig? Den största tårtan var närmare en halv meter, föreställ er katastrofen om den välte i bilen! Det skulle inte bli någon tårta till festen då.
Som tur var höll de ihop, tack vare den bastanta mängden smörkräm och florsocker som senare skulle komma att sockerchocka barnen.
Volontärerna, utklädda som ett gäng Musse och Mimmi Pigg, hade rest upp ett stort gult tält mitt i Tivoliparken. Anna och jag skaffade bärhjälp och spritsade på de sista nyckelpigorna innan vi lämnade festen. Utanför tältet tågade blå smurfar, vampyrer, trollkonstnärer och prinsessor i en skur av gigantiska såpbubblor som reflekterades i solen. Och vi log när vi gick tillbaka mot bilen, med känslan av att det verkligen skulle bli ett fantastiskt kalas för den lilla flickan, och att vi hade bidragit till att uppfylla hennes önskedröm.
Kommentarer
Trackback
