Om att kasta en blick
Människor intresserar mig. Jag har för vana att alltid kasta en blick på personer jag passerar. Ibland uppstår rent pinsamma situationer när personen jag iakttar tittar tillbaka och får för sig att de eventuellt känner mig eftersom jag tilldelar dem en sådan uppmärksamhet. Jag kan föreställa mig hur de febrilt letar efter mig i sitt minne; har jag sett henne förut? För hon verkade känna igen mig, eller varför skulle hon annars se på mig sådär? Men när de har tänkt så långt har jag redan passerat och börjat iaktta nästa passerande.
Jag är bara nyfiken.
Vad jag har lagt märke till är att det bara är en viss ålderskategori som tittar tillbaka. Det är till exempel sällsynt att unga tonåringar ser tillbaka, de är ofta upptagna i sina alldeles egna världar. Män i 20-30årsåldern tittar dock nästan alltid tillbaka, likaså kvinnor i den åldern. Såklart finns det undantag, men det finns en grupp som aldrig ser tillbaka, som inte ens märker att man iakttar dem: äldre personer, kvinnor som män. De går där med sina rullatorer och fokuserar på att ta nästa steg. Jag har länge undrat varför just de stirrar stint framåt. Handlar det bara om dålig syn, en omedvetenhet? Eller handlar det om att de helt enkelt inte bryr sig, och inte är ett dugg nyfikna på de unga människorna omkring dem? Jag hoppas verkligen inte det är det sistnämnda. Det skulle betyda att nyfikenhet är något som helt försvinner med åldern, och jag vill inte alls bli sådan som gammal. Jag hoppas att jag kommer att vara lika pigg på min omgivning då som nu.
Det blir en liten iakttagelselista från idag:
* En liten flicka på cykel som tränade på att rulla tungan
* En mycket gammal farbror i tweedjacka (stilig!) som gick med sin hatt i rullatorkorgen
* Två små tjejer på cykel som kramade varandras händer innan de skiljdes åt i en korsning
Kommentarer
Trackback
