Från mitt fönster

En fet rödmyra bestämmer sig för att bestiga min nakna fot. Jag vet att han har hamnat fel och hjälper honom gladeligen ner till djungelgräset med en enkel fingerknäpprörelse. Han landar mjukt på ett maskrosblad och fortsätter sitt målmedvetna arbete. Jag konstaterar att det myllrar av arbetare där nere, ja det är fullkomlig högtrafik. De har invaderat utedasset också. Jag misstänker att de bygger på en rolig överraskning som vi blir tvungna att ta itu med så småningom.
Myror måste vara världens mest osjälviska varelser. De viger sitt liv åt att jobba och slita, och jag tvivlar på att de vet varför. Antagligen ställer de sig inte ens frågan.
Jag lutar mig tillbaka i den förfärligt fula plaststolen, jag är ju här för att vila. Solen tittar fram genom ett flämtande molndis och jag noterar att mamma har somnat ifrån sin korrekturläsning där borta i den blåblommiga vilstolen, trots att hon nyss drack en hel kopp kaffe. Jag sneglar lite åt andra hållet, i gräset ligger mitt till 97 % fullbordade historia c-arbete om de militanta suffragetterna i England. Egentligen hade jag kunnat lämna in det nu som det är, men någonting hindrar mig. Kanske är det de där 3 procenten som jag upplever inte är fullbordade, men jag misstänker att det rör sig om något annat. En vetskap om att detta är mitt sista historiaarbete, och en känsla av att det är lite sorgligt. Jag ritar lite frågetecken runt den där känslan. Vill jag ha mer arbete? Vill jag inte att dessa ändlösa gymnasieläxor ska ta slut? Vill jag vara en liten fet utarbetad rödmyra i ett högtrafikerat djungelgräs, dömd att slava för all framtid? Jag borstar bort känslan, den är alltför svåranalyserad, tänker istället på kladdkakan jag bakade tidigare idag och som ligger och myser under en kökshandduk bredvid den välfyllda kaffetermosen. Jag tror minsann att de ropar på mig.