Från mitt fönster

Det finns händer jag minns speciellt. En hand var alldeles lagom stor, lagom att lägga sin egen hand i. När den låg i min brukade jag tyst undersöka och fingra på alla de små små ljusa märkena i huden, de som var som små färgavbrott i ett enfärgat landskap: ärr. Somliga bara månader gamla. Och jag strök över de där små märkena, fylld av en blandning av fascination, sorg och ömhet. Jag sörjde över vad handen hade gått igenom, den talade om för mig att den fortfarande hade ont av och till. Men jag beundrade även dess mod, att den vågat att möta den där väggen med full kraft, trots att den vita betongen varslade om den kommande smärtan. Men handen hade ändå gått den till mötes, för att befria sin ägare från förtvivlan, vrede och ångest, och ärren vittnade om att den hade lyckats. Men jag kysste de små märkena, nästan högtidligt, och önskade tyst att de inte skulle bli fler.

Jag minns en annan hand. Den var mycket vacker. Långa smala, rena fingrar. Som om de vore gjorda för att smeka vita pianotangenter tänkte jag. Istället dansade de enkelt över datortangenterna, formandes ord som fick mig att smälta. Den handen hade aldrig varit knuten, hade aldrig mött varken en vägg eller någons käke. Det var en hand som höjts i försvar, för att tafatt skydda sin ägares utsatta kropp mot upprepade slag under många år. Men åh, så vacker den var.

En annan hand var stor, så stor att min lilla hand kunde krypa upp i den och nästan försvinna mellan de trygga fingrarna. Den handen berättade om styrka, men skulle aldrig göra en fluga förnär. Dess fingrar brukade omsorgsfullt föra över ömhet till mina egna, som vid sidan av dem mest liknade tunna, vita kvistar. Och så minns jag även de mörka stråk av blyerts som gömde sig under de breda naglarna efter timmars arbete i ritblocket.

Nästa gång du har en hand i din, utforska den noga. För även om det inte verkar så vid första anblicken, så finns det skönhet i varje hand, och mellan linjerna gömmer sig alltid en berättelse.