Från mitt fönster

Som tack för vår tårtbakarinsats fick Anna och jag biobiljetter av MinStoraDag. Efter lite betänketid beslöt vi oss för att se Intouchables (En oväntad vänskap). Det visade sig vara ett bra beslut. Ett riktigt, riktigt bra beslut. De första tonerna av filmen var underbara Ludovico Einaudis Fly, och jag var såld direkt. Feel good-andan i filmen var uppenbar och konceptet minst sagt vinnande; en förortskille (nyligen frisläppt ur fängelset) blir oväntat anställd som personlig assistent åt en rik man vars handikapp är att han är förlamad från halsen och neråt. En oväntat vänskap växer fram, (men som tittare tycker man inte den är så oväntad med tanke på alla – för tittarna – skrattkrampframkallande skämt som flödar mellan dessa två). Rå humor går hem, och pricken över i är att filmen är baserad på en sann historia. Jag kom på mig själv med att sitta där i biomörkret och önska att filmen aldrig skulle ta slut. Den var den bästa bioupplevelse jag har haft på år och dar, kanske någonsin. Och jag har aldrig skrattat så mycket i en biosalong förut. Så se den! 

 

(För övrigt sägs den vara Frankrikes mest framgångsrika film någonsin.)

 

Ni får en trailer också. Även om den absolut inte ger rättvisa åt filmen (den är faktiskt inte alls så smörig som trailern framställer den).