Från mitt fönster

Jag tycks aldrig vänja mig vid döden. Särskilt inte när någon rycks ur livet så plötsligt. Särskilt inte när det är någon som är så full av liv och glädje och kärlek, som rycks bort. Någon som hade så mycket mer att ge. Ändå var du inte bitter, trots att du visste att du skulle dö. Du grät av mina avskedsord, men jag är övertygad om att det var tårar av glädje över att få ha levat, och inte tårar av vetskapen att du skulle dö. Jeg har levet mit dejlige liv, löd dina ord till oss alla som satt i kyrkan igår. Life is beautiful, sa du också. Det var dessa ord du hade valt till din begravning, de sista orden vi skulle höra från dig. Du hade valt dem noga, och du valde så rätt. Det var så mycket du. 

Jag är så oändligt tacksam att jag hörde till de som hann säga farväl till dig, innan du försvann. Du fick mina ord såsom jag alltid har velat ge dig dem. 

Om det finns en himmel, så är jag övertygad om att du just har gjort den till en ännu bättre plats med all din sångglädje, humor och omsorg. Och inte minst din kärlek till livet, till det som är vackert.

En haiku får avsluta detta inlägg. Vila i frid, Rise. Vi kommer alla att sakna dig.