Från mitt fönster

Det finns en tid för skimrande höstar, en tid då inget går itu. Det är en tanke att klamra sig fast vid, när dunklet tycks övermanna en, och höstens tårar känns hjälplöst grå. Min höst har skimrat, och trots att löven har dragit färgen ur träden, finns det mycket färg kvar för mig. Jag känner det som att jag vore frisk, trots att jag aldrig kan bli det. Min kropp låter mig leva igen, och min själ ler. Jag vet att underbart är kort, men när underbart är nu - ska man inte passa på att njuta då?