Brutna penslar
Alla behöver något som sätter färg på tillvaron. Ibland räcker det bara med ett penseldrag för att det gråa ska jagas på flykt. Det kan vara en sång som smeker på djupet, ett vänligt ord från oväntat håll, en främling som kommer ur höstmörkret och lägger handen på ens axel. Att bli berörd. Så länge man kan bli berörd kan de isande krafterna inte nå en.
Den värsta känslan är likgiltighet. När man älskat ihjäl kärleken och den ligger framför ens fötter och man känner... intet. När man har hällt ut all färg i slasken och brutit penslarna. När man sluter sig i det gråa och vänder ansiktet mot väggen istället för att se på världen. Att bara ge upp, och sänka huvudet mot marken.
Jag tänker på dig, som en gång älskade livet. Livsglad, så minns jag dig. Du ville något, dina drömmar var knivskarpa och din spegelbild var klar. Jag var alltid rädd att du satte ribban för högt, men du brydde dig inte. Det var bara det att jag fick rätt. Din ribba föll ner över dig och knäckte ryggraden på dig. Färgen rann ur dig och jag har inte vågat möta dig sedan dess. Jag tror inte du vill att jag ska se på dig. Men jag tittar till dig ibland, i smyg. Och jag önskar dig en vän i höstmörkret, en främling som kan förgylla, en färgklick i det grå.
Kommentarer
Trackback
