Djävulen är utanför.

Han står utanför huset, hans fötter är som fastskruvade i trottoarens grova matta. Ett litet leende leker på hans läppar, som om han redan njöt av tanken på vad han skulle komma att åstadkomma, ännu en gång.
Jag ser honom från mitt fönster, känner obehaget stiga. Försiktigt drar jag för gardinerna i mitt inre, försöker gå därifrån, försöker inte låtsas om. Men när jag återvänder till mitt fönster står han fortfarande där. Inte ens vinden kan rubba hans blonda hår, hans stirrande leende förföljer mig trots att han stilla står. Han kanske inte ser mig, kanske inte ser mig, han kanske bara råkar stå utanför mitt hus, han kanske inte alls vill mig illa... Men så, i en paralyserande sekund, vänds hans blick mot mitt fönster. Och han ser mig.
Mamma, pappa, vi måste fly. Han vill åt mig för att jag är ung, jag är framtiden och han vill stoppa mig, tillintetgöra mig och mina värderingar... Men innan orden ens har nått fram hörs dörren slå igen därnere. Steg hörs i trappan, tunga, målinriktade.
Breivik står i mitt vardagsrum, Breiviks kängor fläckar mitt parkettgolv, Breivik leende är lugnt när han höjer sitt vapen...
Och jag vaknar med ett ryck.


Tre gånger på en och samma natt, från fötterna på trottoaren till det sista leendet. Till slut vågade jag inte somna om. Inte ens mitt undermedvetna kan fly honom längre. Han är överallt. Han sitter vid mitt frukostbord när jag läser tidningen, han sitter i tv-soffan när jag dricker te, han går vid min sida i affären och nu viskar han också i mina drömmar.
Men jag är inte ensam. Den blonde djävulen står utanför allas hus, han dricker te i allas vardagsrum och ler vid allas frukostbord. Vi kan inte fly honom. Men vi kan bekämpa honom, vi kan höja våra röster och utplåna hans leende. Hans tid har stannat, men vi är fortfarande framtiden. Det är vi som har makten, nu och för alltid.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0