Från mitt fönster

Såg filmen Sophie Scholl - De sista dagarna häromdagen. Det var längesen jag blev så illa berörd av en film, jag mådde verkligen dåligt efteråt. Jag antar att ni alla vet vem som Sophie Scholl var, men skriver lite kort om henne ändå.

1942 bildade Sophie och hennes äldre bror Hans motståndsgruppen Vita Rosen i Tyskland. De fick en del medlemmar och tillsammans började de trycka upp flygblad som de delade ut i olika tyska städer. De propagerade för icke-våldsmotstånd mot nazismen.

Medlemmarna var alla studenter vid Münchens universitet. Vita Rosen hann trycka upp sex upplagor av flygbladen innan syskonen Scholl greps av Gestapo i februari 1943. En annan av ledarna, Christoph Probst, greps i samma veva. Ungdomarna var häktade i fyra dagar och avrättades därefter, redan samma dag som domen föll. Senare samma år halshöggs resten av ledarna för gruppen; Alexander Schmorell, Karl Huber och Willi Graf.

Sophie Scholl blev 21 år, Hans Scholl 24, Cristoph Probst 23, Willi Graf 24, Alexander Schmorell 25. Kurt Huber, som var lärare vid universitetet, blev 53.

Filmen baserades på utförliga Gestapoförhör av Sophie. Först trodde man att hon var oskyldig, men när Hans erkände tvekade hon inte med att själv erkänna. På så sätt hoppades hon kunna skydda resten av medlemmarna i Vita Rosen, men förgäves. I rätten stod de upp för sina åsikter och sade saker som "Ni vet lika väl som vi att kriget är förlorat. Varför är ni sådana ynkryggar att ni vägrar inse det?"
Det som kanske berörde mig mest med filmen var den nära relation syskonen Scholl hade till varandra. Att verkligen vara beredd att följa någon i döden, att verkligen våga tillsammans... Att finna en sådan styrka i orden fastän man står framför en uppenbar död – just för att man är tillsammans. Det var starkt. Och jag vet att hade någon av mina bröder stått upp och sagt rakt ut vad han tänkte, beredd att offra livet för sina åsikter, ja då hade jag inte tvekat med att också göra det. Av stolthet, av styrka, av kärlek.
"Idag är det vi som står här, i morgon är det ni," sa Hans Scholl när dödsdomen föll. Han hade försökt byta sin dom så att Christoph Probst – som hade familj och tre små barn – skulle kunna gå fri, men förgäves.

"Die Sonne scheint noch" (Solen skiner ännu) var Sophies sista ord när hon lämnade sin bror och gode vän för att gå giljotinen till mötes. "Es lebe die Freiheit!" (Länge leve friheten) skrek Hans innan giljotinen föll. Denna sista scen var näst intill makaber och gjorde mig väldigt illa berörd.

Gruppens motstånd fortsatte dock även efter avrättningarna. Det sjätte flygbladet smugglades nämligen ut till England där de masstrycktes, för att sedan släppas ner i miljontals över Tyskland av de allierades plan.
Idag är gruppens medlemmar några av Tysklands största hjältar och det finns åtskilliga monument för dem.

Jag hedrar medlemmarna i Vita Rosen med några bilder.


Hans, Sophie och Christoph 1942



Hans Scholl : Sophie Scholl : Prof. Kurt Huber
Christoph Probst : Alexander Schmorell : Willi Graf





Hans, Sophie, Christoph 1943 dagarna före avrättningarna


Christoph Probst





Christoph Probst med sin fru Hertha och ett av sina barn





Hans Scholl 1934 ca 15 år då


Hans Scholl





Sophie




Sophie. Den här bilden vållar en sådan sorg. Så ung, så vacker. Hon hade ju hela livet framför sig.