Tillbaka vid tangentbordet!
Ojoj, ni måste undrat var jag har hållit hus! Jag gjorde mig ett besök i vår vackra huvudstad som för nuläget är en enda röra av blötsnö, takskottare och knaggliga istrottoarer. Jag har mest kikat i second hand-affärer, traskat runt i diverse museum och undvikit att få istappar i nacken. Har faktiskt gått genom riksdagshusets mattbeklädda korridorer också och tittat in i plenisalen (att ha en morbror som jobbar på Ekot har sina fördelar, och nyckel till riksdagshuset är en av dem).
Under de många museibesöken upptäckte jag en ny idol, Wilhelmina von Hallwyl heter hon. Hon föddes i en förmögen familj år 1844 och hennes far, Wilhelm Kempe, hade varit en framgångsrik affärsman. Wilhelmina och hennes make Walther lät bygga Hallwylska palatset i slutet av 1800-talet och bestämde redan från början att testamentera huset till svenska staten så att det kunde bli museum. Det skedde 1920 och huset ser idag ut precis som när makarna bodde där, ändå väldigt modernt med telefon, elektricitet, hiss och badrum.
När Wilhelmina gifte sig med Walther hade hon redan nobbat en rad friare. Alla dessa friare hade vetat om hennes bakgrund och totala förmögenhet och just därför hade hon tackat nej. Hon ville inte att pengarna skulle ligga till grund för frieriet. När hon sedan träffade Walther, berättade hon inte om sin förmögenhet. När han friade tackade hon ja. Han fick sig nog en chock när sanningen kom fram.
Makarna hade ett mycket lyckligt äktenskap och det finns många brev bevarade då de ofta reste på olika håll. Upprepade gånger skrev de att när de möttes igen skulle de "göra något vackert tillsammans" – deras kodord för att ha sex, har man kommit fram till.
Wilhelmina var en dam som starkt ogillade tebjudningar och andra inslag i societetslivet. Hon tog bara del av det för att leva upp till sin ställning. Inte heller ville hon lägga sina pengar på dyra klänningar, och brydde sig inte så mycket om att förnya sin garderob. Nej, istället använde hon sin förmögenhet till att bygga upp ett eget museum. Hon reste världen runt och samlade på sig föremål som idag har ett oersättligt värde. I hennes samling (som har en egen våning i huset) ingår, bland mycket annat, en uppsättning av 4000 år gamla kinesiska speglar av brons. Stockholms nationalmuseum hade inte råd att köpa de ovärderliga speglarna, men det hade Wilhelmina.
Hon dog 1930.
Jag råder er alla att besöka det fantastiska Hallwylska palatset ifall ni har vägarna förbi Stockholm!
Den nyfikne (om någon av mina läsare nu delar mitt stora intresse) kan läsa mer på
http://www.hallwylskamuseet.se
Wilhelmina von Hallwyl år 1895. Ett mycket ledigt porträtt, om jag var säga det själv. Hennes klänning var vid tillfället 10 år gammal, ett exempel på hennes ovilja att köpa nya kläder.
Väl hemma i is-slaskiga Lund. Jag vill tillbaks. Här kan man inte vara, inte gå, inte stå. Såvida man inte vill bryta nacken av sig måste man hasa sig fram på gatorna. Jag känner starkt att jag redan gjort mina vurpor i vinter, jag vill inte att de ska bli fler.
Under de många museibesöken upptäckte jag en ny idol, Wilhelmina von Hallwyl heter hon. Hon föddes i en förmögen familj år 1844 och hennes far, Wilhelm Kempe, hade varit en framgångsrik affärsman. Wilhelmina och hennes make Walther lät bygga Hallwylska palatset i slutet av 1800-talet och bestämde redan från början att testamentera huset till svenska staten så att det kunde bli museum. Det skedde 1920 och huset ser idag ut precis som när makarna bodde där, ändå väldigt modernt med telefon, elektricitet, hiss och badrum.
När Wilhelmina gifte sig med Walther hade hon redan nobbat en rad friare. Alla dessa friare hade vetat om hennes bakgrund och totala förmögenhet och just därför hade hon tackat nej. Hon ville inte att pengarna skulle ligga till grund för frieriet. När hon sedan träffade Walther, berättade hon inte om sin förmögenhet. När han friade tackade hon ja. Han fick sig nog en chock när sanningen kom fram.
Makarna hade ett mycket lyckligt äktenskap och det finns många brev bevarade då de ofta reste på olika håll. Upprepade gånger skrev de att när de möttes igen skulle de "göra något vackert tillsammans" – deras kodord för att ha sex, har man kommit fram till.
Wilhelmina var en dam som starkt ogillade tebjudningar och andra inslag i societetslivet. Hon tog bara del av det för att leva upp till sin ställning. Inte heller ville hon lägga sina pengar på dyra klänningar, och brydde sig inte så mycket om att förnya sin garderob. Nej, istället använde hon sin förmögenhet till att bygga upp ett eget museum. Hon reste världen runt och samlade på sig föremål som idag har ett oersättligt värde. I hennes samling (som har en egen våning i huset) ingår, bland mycket annat, en uppsättning av 4000 år gamla kinesiska speglar av brons. Stockholms nationalmuseum hade inte råd att köpa de ovärderliga speglarna, men det hade Wilhelmina.
Hon dog 1930.
Jag råder er alla att besöka det fantastiska Hallwylska palatset ifall ni har vägarna förbi Stockholm!
Den nyfikne (om någon av mina läsare nu delar mitt stora intresse) kan läsa mer på
http://www.hallwylskamuseet.se
Wilhelmina von Hallwyl år 1895. Ett mycket ledigt porträtt, om jag var säga det själv. Hennes klänning var vid tillfället 10 år gammal, ett exempel på hennes ovilja att köpa nya kläder.Väl hemma i is-slaskiga Lund. Jag vill tillbaks. Här kan man inte vara, inte gå, inte stå. Såvida man inte vill bryta nacken av sig måste man hasa sig fram på gatorna. Jag känner starkt att jag redan gjort mina vurpor i vinter, jag vill inte att de ska bli fler.
Kommentarer
Trackback
