Från mitt fönster

Det är alltid lite speciellt att vakna kl 5 på morgonen. Och man undrar litegrann varför man vaknade just då, när man inte ska iväg någonstans. Kan det vara för att ljuset redan är så starkt där ute och sipprar in mellan persiennerna? Kan det vara på grund av småfåglarnas ivriga sång utanför ens fönster? Eller kan det händelsevis ha att göra med att nässprayen har slutat verka och man är så där underbart täppt som man bara kan bli en måndagsmorgon klockan 5 när man bara vill sova.
Jag tar tillfället i akt och snubblar upp ur sängen för att hämta ett glas vatten. Gör halvhjärtade försök att smyga, men i mitt febriga tillstånd lyckas jag ändå stöta till en enorm badbalja som någon placerat bakom min ena fot, och väcker därmed hela huset. Fortsätter ändå smyga fram till badrummet och möter i badrumsspegeln en till synes mycket höggradigt drogad tjej. Det bleka ansiktet, de svullna ögonen, den sönderklippta Kent-tröjan som köptes in inför en popparfest i höstas och nu får agera som nattlinne har halkat ner och blottar olovligt mycket av ena axeln. Provar, inte mycket hoppfull, stämbanden och kommer fram till att jag även låter som en nerknarkad gammal kråka. Hmm. Fyller vattenglaset, bälgar i mig det, återvänder till sängen, sover en timme till efter noggrant bruk av nässpray.
Vaknar en timme senare, haltar upp till köket, finner min ömma moder sittandes vid köksbrodet med en skål fil.
Är du uppe gumman? Jag kunde inte heller sova.
Jag slår mig ner med en skål yoghurt, kraxar litegrann som svar på hennes frågor.
Det knakar i parketten och plötsligt står pappa i dörren. Kunde visst inte heller sova.
Familjefrukost klockan 6 en måndagmorgon. Jag älskar timad sömnlöshet.