Från mitt fönster

Jag känner hur trycket successivt bommar igen min hörsel, förbi mitt fönster susar en skylt förbi, informerar mig om att vi nu befinner oss 300 meter under havet. Och ytterligare 100 meter ska vi ner. Att Döda havet är så lågt beläget har jag helt missat. Mamma gäspar brevid mig, vi befinner oss i en slags taxibuss tillsammans med en fransman, en engelska, en italienare och en spanjorska. Chauffören verkar morgonsur, han trampar lite för hårt på gaspedalen och vi susar ner för den oändliga nerförsbacken i en hastighet som är lite högre än vad som är önskvärt. Plötsligt pekar han ut genom fönstret. "400 meters," säger han så på sin brutna engelska. Jo tack, det märks. Jag masserar mina öron, hör inte ett skit.

En stund senare sätter jag ner mina fötter på den solvarma marken. Det är varmt, säkert 10 grader varmare än i Jerusalem. Solen är i full gång med att bestiga himlen, som sträcker sig blå så långt ögat når. Jag blickar upp mot Masada där det ligger, högt beläget på berget vi ska bestiga. Eller bestiga och bestiga, vi tar en cabel car upp, men ner ska vi sedan klättra!

Masada har en intressant och sorglig historia. Eller legend skulle man kanske kalla det, eftersom händelserna numera är ifrågasatta. Man tror att fästningen byggdes ca 100 f Kr. 170 år senare var fästningen det enda som återstod för romarna att erövra, sedan skulle judarna vara besegrade. Men det skulle ta flera månader innan romarna hade byggt klart rampen de behövde för att kunna bestiga berget och belägra byn. Och så till sist, när de äntligen nådde toppen, redo att höja sina svärd och döda, förslava och härja, fann de att detta inte kunde genomföras. De 1000 Masadaborna var redan döda. Efter att ha sett hur romarna dag för dag närmade sig bergets topp hade de fattat ett beslut – de skulle ta livet av sig innan romarna fick tag på dem och på så sätt bevara sin heder och frihet. Denna "heroiska" handling var så stor att till och med romarna inte kunde göra annat än att beundra deras mod.

Solen gassar, även om det fortfarande är behagligt varmt – ca 26 grader – så märker man hur ökensolen snabbt sätter sina spår i huden. Mina skor är redan ökendammiga, och än är det långt kvar ner. Utsikten är fantastisk. Utanför räcket sluttar berget brant ner, nedanför sträcker sig ett klippigt ökenlandskap, för att några kilometer bort mynna ut i Döda havet. I fjärran skymtar vi Jordaniens berg, höljda i den matta blå slöja som avståndet ger dem.

"Please, be back here at 12!" Minnet av chaufförens ord ligger som en piska över våra ryggar, klockan närmar sig 12 och vi är ännu inte nere på marken. Varje gång vi rundar ett hörn sträcker sig en ny stenig väg fram, det tycks aldrig ta slut. Vi nästan springer den sista biten. Till slut skymtar vi huset, är nästan där. Mamma får för sig att hon ska ta en genväg och sätter iväg uppför en liten backe. Under svaga protester följer jag efter. Det visar sig att jag protesterade med all rätt, backen slutar nämligen vid en mur. Utmattade inser vi att genvägen blivit en senväg och att vi måste gå tillbaka för att komma runt huset. Då får mamma syn på en stege och innan jag hunnit ropa klart "Nej mamma! Du klättrar inte upp där!" så är hon redan halvvägs uppe. Vigt hoppar hon över muren och jag kan inte göra annat än att följa efter. Det visar sig att vi hamnat i parkeringsdelen av huset. Ett gäng tonårskillar stirrar på oss med gapande munnar vid åsynen av de två svettiga och vilsna turisterna som klättrar upp från ingenstans. Sedan brister de ut i gapskratt. Jag förstår dem.

Den bruna, tjocka leran sägs vara bra för huden. Överallt i Jerusalem finns Dead Sea-shops som säljer denna smörja. Så jag smetar på ordentligt, samma sak gör mitt resesällskap, de är nästan helt svarta. Det dröjer inte länge innan huden liksom står i brand, saltet svider förbaskat och jag skyndar mig ner i vattnet. Noga med att hålla huvudet högt – en kallsup kan döda en – lägger jag mig på rygg i vattnet. Och nog flyter man! Man är som viktlös... Som så många gånger denna dag fylls jag av overklighetskänslor, tänk att jag är här, i denna värld så långt bort från allt...

Nästa stopp på resan blir Jeriko, som ligger i Palestina. Världens äldsta stad, 9000 år gammal. Det första jag lägger märke till är beduinernas fallfärdiga skjul mellan bergen. Snabbt inser jag att vi är på väg in i en fattig värld. Vi kör förbi en pojke som går med en hel hjord av får. En stund senare kliver vi ur bilen för att titta på ett mycket gammalt träd som Sackaios sägs ha klättrat upp i för att få sig en bättre titt på Jesus.

Genast är flera säljare framme vid oss och försöker sälja diverse smycken, frukter och jag vet inte vad. Vi närmast flyr in i bilen igen och när vi kör vidare hinner jag se en gammal mager man som ordlöst ger mig ett tandlöst men tappert leende och håller upp en förfärlig frukt. Han ser så snäll ut, så utlämnad... Bilden av mannen etsar sig in i mitt huvud, och jag tänker: De lever ju på det här. De har ingenting. Hemma är vi inte rika, men här är vi det. Stenrika. Jag undrar hur mycket mannen har ätit idag. Illamående ser jag ut genom fönstret, känner mig eländig där jag sitter med min nyköpta solhatt i denna trygga bil, blickandes ut på deras fattigdom. Att jag har mage att turista runt i deras fattigdom! Jag kan inte göra annat än att skämmas för min närvaro.

Norr om Jeriko ligger Hishams palats. Mamma och jag går runt bland kalifens ruiner från 700-talet, alldeles mättade av dagens upplevelser. Luften är sammetslen, de sista solstrålarna smeker våra brunbrända armar, målar ruinerna med varma färger. Här går vi, så fjärran från vår egen värld, så långt från vår verklighet... som om vi befann oss i en helt annan värld.

"So, where are you from?" Kvinnan i biljettluckan ser nyfiket på mig, slöjan stramar runt hennes ansikte. Tyget står i mjuk kontrast till hennes bruna hud.

"We're from Sweden."

Hon lyser upp, och ger mig en hel tandrad.

"Oh Sweden...!" säger hon drömskt. "I always wanted to see snow!"

Utsikt från Masada

Bergsklättringen, Masada

Jag, glatt badandes i Döda havet 

Hishams palats