Från mitt fönster

Att tappa rösten, vad jag avskyr det. Att inte kunna sjunga, nynna, tala. Att sitta i ett sammanhang och endast kunna bidra med sin fysiska närvaro bara för att rösten är så trasig att den inte bär. Att tala genom gester, huvudskakningar och ögonkast. Att stå mitt i en vacker sång, omringad av klara sångröster, oförmögen att frammana en ton som inte kommer ut som ett hest kraxande. Att sitta tyst när det babblas oavbrutet inombords.
Det måste vara ett helvete att vara stum.