Från mitt fönster

Dagen efter att mamma och jag kommit till Israel, lördag alltså, var vi bjudna att fira en äkta shabbat hos mammas vän Paul vars bröllop vi skulle gå på senare under resan. Han konverterade till judendomen för cirka ett år sedan, och tillhör nu ortodox judendom. Dagen började med en hel del irrande i det kringelikrokade Jerusalem, vi skulle hitta till en viss synagoga där Paul skulle medverka i en gudstjänst. Gudstjänsten varar i tre timmar, men det är lite "öppet hus" och man kan komma dit när man vill. Män och kvinnor skiljs åt av en mehitza, som jag har nämnt tidigare. På andra sidan mehitzan kunde vi skymta männens huvuden där de höll gudstjänsten. Kvinnorna är inte delaktiga, förutom att de på bestämda ställen läser bön ihop med med männen eller sjunger. Allting sjöngs, också hela predikan som rabbinen framförde, och på hebreiska förstås. Det hela blev nästan sövande, eftersom vi inte förstod vad som sades. Men så vaknade vi till när alla plötsligt stämde upp i sång, och vilken sång! Jag fick en bild av färgrika vågor som reste mot land. Ett hav av röster, av känslor, som smälte ihop till något enastående. Luften var tjock av längtan, medkänsla, gemenskap. Och det kändes som att deras sång bar spår av de många tusen år av förföljelse och sorg som judarna utsatts för.

Det var trångt i den lilla lägenheten. På varje stol satt någon med en tallrik i knät, men stämningen var på topp. Vi befann oss på shabbatmiddag hos Paul där både vänner och släkt till honom var samlade. Måltiden börjades med att chalabrödet bröts och medan (och egentligen också innan) det skedde fick de inte tala.

Maten var varm. I vanliga fall skulle den ha fått stå på låg värme ända sedan shabbat trädde in dagen innan, (de får inte utföra arbete under shabbat, vilket inkluderar att sätta på en spis) men nu hade Paul ickejudiska släktingar på besök som kunde utföra dessa handlingar.

Det var ett gäng trevliga människor, otroligt intelligenta. Min bordsgranne var en liten flicka på ca 3-4 år som redan behärskade italienska, engelska och hebreiska (fadern var från USA, mamman från Italien, och eftersom de talar hebreiska ihop...). Därefter blev vi inbjudna till kvällsmåltid hos en av Pauls vänner som vi inte träffat förut. Förtjusta över gästfriheten tackade vi ja. Faktum är att det för de ortodoxa judarna betraktas som mitzvah, religiös plikt, att fylla sitt hus med gäster på shabbat, så det gör de gärna.

Åh så mycket mat det blev under dagen! Halv fem var vi alltså i nästa hushåll. Vi fick tända ljuset åt dem i lägenheten, (att tända lampor betraktas också som arbete). Mörkret började lägga sig och den sista måltiden ska ske innan solnedgången, därefter slutar shabbaten. Vi satt alla runt ett vitdukat bord medan de gick och tvättade sina händer enligt seden. Därefter bröts chalabröd igen, och skickades runt till alla. Måltiden varvades med sång, som vi hade lite svårt att sjunga med i eftersom de ju också var på hebreiska. Speciellt för dagen var också att detta var den sista shabbaten innan Pauls bröllop och därför höll var och en vid bordet ett litet tal till honom som följdes av en rad mazel tov-utrop (betyder en blandning mellan lycka till och grattis). Måltiden, och shabbat, avslutades med havdala. Vi släckte ljuset i taket och hustrun i huset skjälpte upp ett krus vin och tände ett dubbelljus (med flera vekar) så att hennes make kunde läsa en text som markerar gränsen mellan Shabbats helighet och den övriga veckan. Detta var så vackert, just för att det var så enormt tidlöst. Den höga lågan som stod mitt på bordet och kastade ljus över bokens sidor, mörkret som slöt sig runt bordet och tystnaden som delades medan vi lyssnade till de vackra, gamla orden som lästes. Därefter skickades en liten dosa med väldoftande kryddor runt bordet. Vinkruset gick också bordet runt så att alla kan få dricka. Det sista av vinet hälldes ut på en tallrik och där kvävdes sedan ljuslågan. Shabbat var över.