Från mitt fönster

Varje tisdagshåltimme tar jag mig från skolan till min pianolektion. Då tar jag mig igenom den lilla bostadsoasen på bredgatan. Det finns en man där, som brukar röra sig mellan husen, ibland har jag också sett honom på knä vid en rabatt. Liten, och alltid iklädd blåställ, jag tror han är bygg- eller trädgårdsarbetare eller något i den stilen. Första gången jag såg den här mannen och han såg mig, sprack han upp i ett strålande leende och hejade glatt på mig. En smula konfunderad och aningen förvånad hejade jag tillbaka (vi lever ju i ett samhälle där främlingar inte hejar på varandra.) Det visade sig att jag inte var en främling för honom, eller rättare sagt; han trodde att han kände mig. Hejade fel, kan man säga. Ingen skada skedd, vi utbytte några leenden och jag tog mig vidare.

Varje tisdag sedan dess passerar jag med glädje bredgatan. Allt som oftast är han där, och han hejar så glatt på mig, varje gång. Om det är för att han fortfarande tror att jag är en någon annan som han känner, eller om han helt enkelt hejar för att han en gång hejat på mig, vet jag inte. Men det spelar ingen roll. Jag ler så glatt tillbaka och ger honom min gladaste hälsning. Och leendet stannar kvar inom mig, ja leendet det värmer. Ett glatt möte mellan två främlingar, ett utbyte av två glada leenden... guldkorn på en mulen tisdag, det är vad det är.