Från mitt fönster

Fånga dagen
Finns det två andra ord med förmågan att fylla mig med sådan ångest, såsom dessa två kan? Dagarna de flyr, den ena än mer lik den andra. Jag finner inte några guldkorn i dem, ingenting som kan försköna dem eller göra dem mer unika, värda att minnas. Vad innebär det egentligen att "fånga dagen"? Kanske har jag fattat det helt fel. Är det att uppnå någon form av lycka, även om den så vore kort och koncis? Är det att ta vara på en givande tanke? Eller är det att göra något oväntat, bortom alla mönster och rutiner, för att känna att man lever? Att fånga dagen, är det att känna en njutning över att få vara här, att få andas, att få finnas till? Var glad att du lever, njut av dagen du fått till skänks... Är det ens möjligt?
Är inte detta höjden av orimliga krav, som en piska över den otacksammes rygg? Fånga dagen - känslan av att aldrig lyckas.

"Jag försöker fånga dagen, men fan så fort den springer"

snappade jag upp någonstans. Orden är tunga av sanning.

Ibland när dessa tankar yr runt i mitt huvud, tänker jag på min mormor. Om jag kunde ge henne en dag av min ungdom, en hel dag från gryning till midnatt, hur skulle hon utnyttja den då? Åh jag är övertygad om att hon skulle skutta och skratta och springa och sjunga. Att hon skulle leva dagen ut till fullo, och njuta av varje sekund på ett sätt jag aldrig skulle kunna. För hon skulle känna uppskattning på ett så mycket djupare plan, och tacksamheten över dagen skulle komma av sig själv. Hon skulle förstå vad det innebär att fånga en dag. Och hon skulle, till skillnad från mig, lyckas.



(Titel: Fånga dagen, om du kan...)