Från mitt fönster

Hur förändras inte livet, och människorna som vandrar i det? Jag tänker på människorna som vandrat i mitt liv. Där finns två sorters människor överlag. Den ena sorten tar man för givet, den består av människor som alltid kommer finnas där, som utgör en självklar del av ens liv och tillvaro. Endast döden kan komma att påverka denna relation, och även om det är ett naivt tankesätt så är det så det känns. Hit hör bland annat familj.
Den andra sorten består av människor som kan betyda allt för en, och verkligen vara en oumbärlig del av tillvaron, men som − och detta kan man egentligen bara se i efterhand − inte kan tas för givet, och rent vad det är försvinner ur ens liv, hur förkrossande det än må vara. Gamla ex är ett praktexempel på sådant. Denna person som man håller så mycket av, som är solen i ens solsystem, men som, efter att den så hastigt slocknat ifrån en, blir en del av ens himmel, bland alla andra delar. Ett stycke väg, man en gång vandrade längs.
Alla dessa människor, som en gång utgjorde hela min tillvaro, och som nu bara blivit ett stycke väg... Har man någon makt över vem man får älska, och vem man får ha kvar? Ibland är livet så grymt, men likväl går det vidare och en ny saknad ersätter en gammal. Den som håller dig kär idag, kanske knappt minns ditt namn om ett år. Den som upptar alla dina tankar för stunden, kanske du, om ett tag, inte skänker en tanke. Sorgligt? Ja, det är det väl. Mais c'est la vie.