Från mitt fönster

Det är natt i Katterjåkk, men det är fortfarande ljust. Dimman har sänkt sig mellan bergens fötter, men om få timmar kommer solen att jaga den på flykt igen. 

Ja, bergen. Vid första anblicken tyckte jag att de reste sig som blå valryggar i horisonten. Så fjärran, men ändå så majestätiska. På närmare håll såg jag att de inte alls är blå. Nej, klädda i gröna koftor är de, omsorgsfullt insvepta i mossa som skimrar likt grönt guld i solen. Om kvällarna är bergen de sista som solen kysser farväl innan hon flyr himlen, och de rodnar tills de är alldeles röda.

Här kan vandraren vandra sig lycklig, det finns så många stigar som letar sig in mellan bergen, så många dalar att upptäcka (och så många mygg att fly ifrån). 

Självfallet packade vi våra väskor och gav oss av, hela familjen. Mormor hade försett oss med en hel påse snickers som nödproviant, så vi skulle inte svälta. Efter 5 kilometers vandring bland de grönskande gröna bergen vände mamma och jag, och gick hemåt. När vi kom tillbaka var jag helt slut, men triumfen bubblade i mig; jag hade trotsat hypotyreosen och gått en hel mil! I fjällen! Jag, som för blott två månader sedan fick släpas runt av mina körkamrater i Wien och nära att kollapsa i varje gathörn av energibrist, jag hade klarat att gå en mil!

Här kommer lite bilder från vandringen: